Victor Sjöström

Victor Sjöström (1879–1960) var en av de främsta företrädarna för den svenska filmens internationella storhetstid under 1910-talet och början av 1920-talet. Genom sitt bildberättande, sin psykologiska realism och sin användning av naturen som en del av dramat bidrog han till att utveckla filmen som konstform. Gå till filmografi.

Sjöström föddes i Årjäng i Värmland och tillbringade en del av sin barndom i USA. Efter återkomsten till Sverige inledde han en teaterkarriär och blev med tiden både skådespelare och regissör. År 1912 knöts han till Svenska Biografteatern där han fick möjlighet att regissera film.

Som den främsta filmen i Sjöströms tidiga karriär som regissör brukar Ingeborg Holm (1913) lyftas fram. Ingeborg Holm är ett socialrealistiskt drama om ett verkligt fall med en änka som efter ekonomiska motgångar inte kan försörja sitt barn och förlorar vårdnaden om det. Skildringen av samhällets behandling av utsatta människor väckte uppmärksamhet stor nog att en förändring av fattigvårdslagstiftningen ändrades som ett direkt resultat av filmens innehåll.

Några år senare blev Terje Vigen (1917), efter Henrik Ibsens dikt, ett ytterligare steg framåt i Sjöströms konstnärliga utveckling och får ibland markera starten på svensk films guldålder. Filmen utspelar sig i en norsk kustmiljö – att den spelades in i utomhusmiljöer och inte i en filmstudio var vid denna tid ovanligt både i Sverige och internationellt. Utomhusmiljöerna blev mer än bakgrund: naturens dramatiska element fick förstärka känslor och konflikter som utspelade sig.

Under de följande åren stod Victor Sjöström bakom flera av den svenska stumfilmens mest betydande verk, däribland Berg-Ejvind och hans hustru (1918) och Körkarlen (1921). Den senare är särskilt berömd för sina avancerade dubbelexponeringar och sin suggestiva skildring av skuld, död och försoning. Sjöström spelade själv huvudrollen som David Holm. Filmen bidrog till att ge svensk film internationellt anseende och kom att påverka senare filmskapare.

År 1923 reste Sjöström till Hollywood där han fortsatte sin regissörskarriär under namnet Victor Seastrom. Bland hans amerikanska filmer märks He Who Gets Slapped (1924), med Lon Chaney i huvudrollen samt The Scarlet Letter (1926) och The Wind (1928) båda med Lillian Gish i ledande roller.

He Who Gets Slapped

Efter berövats sin ära som forskare bestämmer sig Paul Beamont, spelad av Lon Chaney, att bli en clown vars paradnummer är att bli örfilad. Dessvärre har filmmusiken har gått förlorad till vad som är ett av Sjöströms mästerverk och där han även bidrog till manus och produktion.
Bild: He Who Gets Slapped (1924)

The Wind (1928) betraktas som ett av Sjöströms främsta verk. Filmen skildrar en ung kvinnas tilltagande psykiska påfrestningar i ett kargt och vindpinat landskap. Än en gång använder Sjöström naturkrafterna för att gestalta en huvudpersons inre tillstånd.

När ljudfilmen slog igenom hade Sjöström återvänt till Sverige och hans verksamhet som regissör avtog. Han arbetade bland annat som konstnärlig ledare vid Svensk Filmindustri samtidigt som han fortsatte att framträda som skådespelare. Hans sista stora filmroll kom i Ingmar Bergmans Smultronstället (1957), där han gestaltade den åldrande professorn Isak Borg. Rollen blev en värdig avslutning på en lång filmkarriär och gav honom förnyad internationell uppmärksamhet.

Skådespelaren

Victor Sjöström i en av sina skådespelarroller i en scen med Bibi Andersson.
Bild: Smultronstället (1957)