Ingmar Bergman - ett filmurval

Ingmar Bergman (1918–2007) är något av en kulturinstitution och vår i särklass mest kända regissör internationellt. Bergman var förutom filmregissör även verksam inom teatern; han var vidare manusförfattare och författare.

Många förknippar Ingmar Bergman med dystra och av svårmod präglade dramer. Men den mångsidige regissören hade stort sinne för komedier, vilka upptar en betydande plats i hans filmografi. Några gånger närmar han sig dessutom skräckfilmen, som i Ansiktet och Vargtimmen.

Bergman hade framgångsrika och mångåriga samarbeten med två filmfotografer, Gunnar Fischer och Sven Nykvist, samt skådespelare som Harriet Andersson, Bibi Andersson, Gunnar Björnstrand och Max von Sydow. Harriet Andersson och Bibi Andersson upptäcktes i hög grad av Bergman och deras karriärer löper i hög grad parallellt med hans egen.

Sommaren med Monika (1953)

En av de tidigaste filmer där Bergman uppnår hög klass är Sommaren med Monika. I ledande roller syns Harriet Andersson och Lars Ekborg. Bara 17 år får Harriet Andersson ett genombrott i sitt första framträdande med Bergman som regissör. Bergman använder sig av hennes intressanta ansikte i flera närbilder. Andersson har också en jovialisk sida ihop med erotisk utstrålning och det finns vågade nakenscener på stenklipporna i den soldränkta skärgården.

Sommaren med Monika inleds med vår i huvudstaden och vad vore då bättre än att slippa vardagslunken? Särskilt om man är ung och måste lyda överordnade vuxna med begränsad medkänsla som för Harry (Ekborg) eller stå ut med närgångna manliga kollegor som för Monika (Andersson).

Efter några incidenter har bägge fått anledning att säga upp sig. Harrys far har en båt med vilken de beger sig ut i skärgården där ett helt annat liv väntar. Scenariot har vissa likheter med den i Sigfrid Siwertz Mälarpirater (1911) där tre pojkar ger sig iväg på egen hand ut i skärgården och vänder ryggen åt det inordnade stadslivet.

När så sommaren går till ända måste idyllen överges. Paret försöker skapa en ordnad tillvaro tillsammans i staden, men som med nya omständigheter blir något helt annat. Kasten mellan solsken och mörker i två ungas relation hade än mer närgånget skildrats i Till glädje (1950), en annan av regissörens tidiga lovvärda produktioner.

Sommaren med Monika är en effektivt och stämningsfullt berättad film med ett förträffligt manus baserat på en roman av Per Anders Fogelström och fotografi av Gunnar Fischer.

En lektion i kärlek (1954)

Misstron mot äktenskapet är återkommande i Bergmans produktioner. I Djävulens öga utspelar sig ett samtal i helvetet mellan en markis och en greve där den förra utbrister ”Äktenskapet är helvetets fasta punkt, vår pièce de résistance, skulle jag vilja säga.” Den andra instämmer så ”Ni har rätt; vad vore helvetet utan äktenskapet?” I TV-produktionen Reservatet (1970) anspelar själva titeln på äktenskapets instängdhet som hör ihop med ett förfelat liv för de två huvudpersonerna. Skildringen av det äkta paret vidareutvecklas och fördjupas i Scener ur ett äktenskap (1973) där äktenskapets samliv berörs kanske allra mest närgånget. I en episod ställer Marianne (Liv Ullmann) frågan till sin make Johan (Erland Josephson) ifall två människor kan leva ihop hela livet och Johan svarar att det borde vara ett femårskontrakt som gick att säga upp. Marianne är – kanske inte som av en slump – jurist inom familjerätt där skilsmässor är vanliga fall.

I dramakomedin En lektion i kärlek som fick premiär året efter Sommaren med Monika är äktenskapet mellan ett äkta par i stressläge sedan flera år. Gunnar Björnstrand och Eva Dahlbeck intar huvudrollerna i en uppdriven fars med amoröst ledmotiv. Förutom dessa två syns bland annat Harriet Andersson och Åke Grönberg i viktiga biroller. För manus står Bergman själv och han spelar ut sitt breda register som går från lättsam komedi till existentiella tongångar. Ett citat i filmen lyder: ”Vad är egentligen kärlek? (…) En ansträngd grimas som slutar i en gäspning”.

David (Björnstrand) är en kvinnoläkare som försöker bota tillvarons tråkighet med en älskarinna, men inser snart att enformigheten ändå hinner ikapp. David som börjar bli ”lite gammal, lite, lite, lite gammal”, enligt honom själv tycks något sorgsamt begrunda hur hans liv utfallit. (Filmen använder sig av tillbakablickar och är i detta avseende inte helt olik Smultronstället; det finns till och med en snarlik episod när David och hans familj är på besök hos Davids föräldrar). I begrundandet inser han att han borde satsa på familjelivet i stället för älskarinnan. Fast hans hustru Marianne (Dahlbeck) har hunnit tröttna på makens omedgörlighet och skaffat sig en egen älskare – en förbindelse David bestämmer sig för att neutralisera.

Bergmans komedier är ofta av det sofistikerade slaget och det gäller även En lektion i kärlek, men här finns även utrymme för en del slapsticks. En lektion i kärlek har särskilt i det sofistikerade en del gemensamhet med Bergmans nästa film, Sommarnattens leende (1955), i vilken Gunnar Björnstrand och Eva Dahlbeck på nytt spelar mot varandra.

Sommarnattens leende (1955)

Sommarnattens leende är ett av Bergmans stora mästerverk, hans kanske bästa komedi och filmen som resulterade i hans internationella genombrott – Sommarnattens leende fick pris i den prestigefyllda filmfestivalen i Cannes följande år.

Bergman har inte bara regisserat utan ligger också bakom manuset vars dialog äger både kvickhet och substans. Slagfärdiga repliker står som spön i backen och precis som filmen i övrigt kretsar dem inte sällan kring erotikens lustspel.

Parallella kärlekshistorier är tvistefröna som driver på handlingen. Kärleken utmålas som ett spel där prestige och känslor är varsina boxningshandskar när kontrahenterna drabbar samman.

Desirée (Eva Dahlbeck) övertalar sin mor (Naima Wifstrand) att ställa till med en bjudning. Hennes dolda agenda går ut på att få den före detta älskaren Fredrik (Gunnar Björnstrand) att inse att hon är den rätta för honom. Men närmanden dessa emellan är Desirées nuvarande älskare, den militäriskt stridslystne greven Malcolm (Jarl Kulle) redo att sätta stopp för. Fredriks son Henrik (Björn Bjelfvenstam) studerar till präst och insisterar på att hålla på dygden. Det försvåras av den lättsinniga pigan Petras (Harriet Andersson) behag, vilka han har svårt för att motstå, men samtidigt spirar en mer helgjuten förälskelse till faderns unga hustru Anne (Ulla Jacobsson).

Det hela är vigt att urarta till ett förvecklingsdrama med vinnare och förlorare. I Sommarnattens leende understöds kärlekens sublima toner emellanåt av utsökta naturscenerier. Men turerna kan också vara bitterljuva, vilket fångas i minnesvärda scener där kusken Frid (Åke Fridell) i sommarnatten inspireras till sannfärdiga utgjutelser om livets ibland bistra, men ändå sköna sidor.

Om det finns en sensmoral är det en liderlig sådan: det är inte är lönt att försöka sig på att vara ståndaktig inför Amors pilar. Det gäller såväl för prästlärlingen som den unga hustrun som förblivit oskuld.

Det sjunde inseglet (1957)

Efter framgångar med komedier slog Bergman in på ett mörkare spår med döden betraktad från olika perspektiv. 1957 blir premiärår för både Smultronstället och Det sjunde inseglet, två av Bergmans mest hågkomna filmverk.

Titeln till Det sjunde inseglet är hämtat från ett Bibelcitat, vilket läses upp i inledningen och slår an tonen i en film där religionen bildar grundmotiv. Temat om Guds osynlighet i världen skulle återkomma i fler Bergman-alster och kanske mest uttalat i Nattvardsgästerna (1963). Det tar upp en stor plats i Det sjunde inseglet där korsriddaren Antonius Block (Max von Sydow) söker svar om Guds existens till förtvivlan då hans frågor blir utan svar. Kan det värsta vara sant, att efter livet väntar ingenting vare sig i himlen eller underjorden? Till och med Döden, som Antonius ges möjlighet att fråga, är ”en ovetande”.

Just mötet med Döden är en av de allra mest symboliskt starka filmscenerna och som en sådan har den stannat kvar på mångas näthinnor. Riddaren spelar schack med Döden i svart slängkappa. Partiet inleds på stranden och fortsätter på andra platser, vilket bildar en ramberättelse som gör det hela till ett ödesdrama. Partiet kan naturligtvis endast ha en utgång: seger för den som för de svarta pjäserna.

I Det sjunde inseglet är Döden närvarande både som personifikation (spelad av Bengt Ekerot) och som röd tråd då filmen med sin medeltida tidsmiljö upptas av pestens härjningar. I digerdödens skugga blir livets förgänglighet än mer påtaglig. Bergman har själv i kommentarer om filmens tillblivelse omtalat sin stora dödsskräck.

Den dystra molltonarten kontrasteras med ett kringresande gycklarsällskap och i synnerhet gycklaren Jof (Nils Poppe) och hans hustru Mia (Bibi Andersson) samt deras barn vars tillvaro framskrider i det lustförgyllda.

Förutom scenerna med schackpartiet är slutscenen berömd med Döden som dansar i fonden då det skymmer med sina offer. Läs mer om hur denna scen kom till samt annat som rör tillkomsten av filmen.

Djävulens öga (1960)

Djävulens öga är ännu en komedi av Bergman med erotiken placerad i rampljuset. Djävulen har fått en vagel i ögat och skälet därtill är en ung kvinnas oskuld. Det oskuldsfulla är en av de saker som inte värdesätts i helvetet där delar av filmen utspelas.

Som ett motstycke till personifieringen av Döden i Det sjunde inseglet dyker här självaste Satan upp, spelad av Stig Järrel. Det sker dock mer lekfullt och så länge man ägnar sig åt det frivola eller bjuder på en lögn eller två har man inget att frukta från helvetets makter.

Fast det är just vad Britt (Bibi Andersson) hållit sig borta från. Därför skickas självaste Don Juan (Jarl Kulle) med sin betjänt Pablo till den paradisiska jorden för att ändra på sakernas fromma tillstånd. Dessa båda som förpassats till helvetet på grund av otukt gör allt för att ej förspilla vad omständigheterna tycks kunna utbjuda.

Den ytterst godtrogna kyrkoherden som spelas av Nils Poppe bjuder in vargarna i sin lya. Don Juan lyckas dock inte med lätthet forcera Britts kyskhet genom sin charm. Däremot går det bättre för Pablo som bedårats av kyrkoherdens fru som genomlever en fadd tillvaron utan upplevelser av det köttsliga slaget.

Djävulens öga är till dispositionen en treaktare med klassisk uppdelning i form av exposition, stegring och höjdpunkt. Men den har klätts i en annorlunda utstyrsel och är likaså fyndig på många sätt. Dess ämne får betraktas som tidlöst och det är ett filmnummer som inte åldrats påtagligt.

Filmen är baserad på en dansk komedi och det var en motvillig regissör som gick med på att göra den, vilket skedde som en kompromiss. Bergman har senare sagt att han avskydde Djävulens öga, men å andra sidan hade Bergman sällan mycket till övers för sina komedier.

Såsom i en spegel (1961)

I Såsom i en spegel spelar Gunnar Björnstrand och Harriet Andersson far och dotter liksom de gjorde i En lektion i kärlek. I bägge fallen har fadern dåligt samvete för att han ägnar för lite tid åt sin familj, men i Såsom en spegel är förhållandena än mer spända och komplicerade. En del av påfrestningarna utgår från det faktum att dottern Karin (Andersson) lider av schizofreni.

Det finns gott om självbiografiska paralleller mellan fadern David (Björnstrand) och Bergman själv – som vanligt står Bergman för både regi och manus.

Såsom i en spegel är delvis dialogdriven, men lika väsentligt är berättandet i bild och bildkompositionen är ofta imponerande (Bergman hade vid det här laget inlett sitt samarbete med Sven Nykvist).

Bortsett från den yttre handlingen är det en film som inbjuder till ytterligare tolkningar. Upphovsmannen sa själv om verket: ”Vad jag ville, djupast sett, var uppenbarligen att skildra ett fall av religiös hysteri eller om man så vill en schizofreni med religiösa förtecken.” Det återkommande temat om Guds frånvaro får här en konkret slagsida genom perspektivet hos någon som lider av schizofreni.

Persona (1966)

Persona är en av de filmer som står ut, både i Bergmans produktion och överhuvudtaget i filmhistorien. En konstfilm med svängrum för det experimentella. Inledningen exempelvis där filmen som medium ställs i fokus och filmbilden brinner upp i filmen. Här finns också ett collage som inkluderar obehagliga scener, vilka kanske valts ut för att de visar vilken chockverkan rörliga bilder kan ha, på liknande vis som den kontroversiella scenen i Den andalusiska hunden (1929).

Kameran kommer nära inpå ansikten och huden, här märks inflytandet från danske filmregissören Carl Dreyer. Visuellt avviker Persona med en grovkornighet och starka ljuskontratser. Och bilderna av det steniga Fårö kan ibland nästan tänkas som om det var på månen där landskapets ljuskontraster är starkare än på jorden.

Den yttre handlingen är knapp. Den tar sitt avstamp i en skådespelare som tystnar på scenen under en teaterföreställning varpå hon bryter ut i ett skrattanfall. Det är svårt att inte tyda detta som en kommentar om konstens tillstånd och/eller värde.

Skådespelaren som heter Elisabet och gestaltas av Liv Ullmann förlänger sin tystnad. Tystnaden tycks vara en flykt från det falska och spelade som ofrånkomligt uppstår vid tal. Som om tystnaden var ett val i stället för att beröva sig livet. Tystnad för att stänga in sig, som läkaren säger i filmen. Kanske är tystnaden bara en ny roll, en persona, tills personen är redo att lämna den.

Persona upptas nästan uteslutande av två karaktärer och det är i stort sett endast Bibi Andersson som gestaltar syster Alma som har repliker. I en scen sent i filmen låts de båda genom ett bildmontage glida ihop med vardera ansiktshalvan, vilket kan ses som om filmen med bilder ville tala om att karaktärerna var två sidor av samma person. En del av det som förekommer i filmer kan stödja en sådan analys i det annars originella tilltaget att låta två aktörer samspela, fast där bara den ena talar genom en hel film. Det är en film som under sin speltid öppnar sig för en rad tolkningar och det är snarare tolkningsmöjligheterna än handlingen som stimulerar åskådaren.

Persona är filmad i svart-vitt och svår att tänka sig i färg. Bergman hade annars två år tidigare spelat in sin första färgfilm, För att inte tala om alla dessa kvinnor. Även om Bergman skulle välja det svart-vita igen skulle hans filmer fortsättningsvis oftast vara i färg.

En passion (1969)

Ingmar Bergman skulle kalla En passion för ”min och Sven Nykvists första riktiga färgfilm” … ”I För att inte tala om alla dessa kvinnor hade vi gjort färg enligt regelboken. Nu ville vi göra färgfilm som färgfilm aldrig tidigare gjorts.”

En passion skildrar fyra personer vars liv vävs in i varandra på en ö med miljöer som för det mesta är lantliga. Det landar i ett nyanserat och ofta återhållet relationsdrama, fast där känslostormar kan utbryta med kort varsel mellan Andreas (Max von Sydow) och Anna (Liv Ullmann) som är mer centrala karaktärer än de andra två som spelas av Bibi Andersson och Erland Josephson.

Alla tycks känslomässigt sårbara, men skörheten är sällan spektakulärt utspelad och förblir delvis svagt märkbar under ytan. Bergman tycks inte rädd för att publiken ska tappa tråden då vad som utspelas inte är fullt begripbart i varje skede. Kanske är det den särpräglade berättartekniken inklusive kameraarbetet som gjort att filmen inte tillhör regissörens mer kända skapelser.

Höstsonaten (1978)

I flera verk under den här perioder som En passion, Reservatet och Scener ur ett äktenskap talar karaktärerna i någon form rakt in i kameran där de antingen lägger ut texten om sig själva eller någon annan i handlingen. Det kan gå till något olika: I En passion är det med intervjuer där skådespelarna uttalar sig om sina egna karaktärer och i Scener ur ett äktenskap är det arrangerat som en intervju i själva fiktionen. Detta tilltag återkommer i Höstsonaten som inleds med att maken Viktor (Halvar Björk) beskriver sin hustru Eva (Liv Ullmann).

Ingrid Bergman gjorde en film tillsammans med Ingmar Bergman, vilken också var hennes sista roll i en spelfilm, och det var Höstsonaten där hon i första hand spelar mot Liv Ullmann som hennes mor. Som det psykologiska drama det är finns en uppgörelse mellan dotter och mor i centrum. Vid ett besök av den världsberömde pianisten tillika hennes självupptagna mor artikulerar dottern Eva nu i vuxen ålder för första gången sina länge instängda känslor för modern.

Höstsonaten var en av Ingmar Bergmans sista inspelningar. Under sina sista år som filmskapare sågs inte Bergman alltid som lika angelägen som tidigare. I vissa läger ansågs det som han inte höll sig à jour med kulturens utveckling och strömningarna i tiden. Men eftermälet av den svenska demonregissörens konstnärliga bedrifter undergås av en nästan unison hyllningskör och hans inflytande på film och litteratur är oöverskådligt.

© Oskar Strandberg för Filmhistoria.se

‹ Översikt regissörerAlfred Hitchcock ›

Källor:
Bilder (1990), Ingmar Bergman
https://www.ingmarbergman.se/

Tillbaka till toppen av sidan