Thriller som genre

Denna artikel fördjupar sig i thriller på film. Första delarna redogör för en definition av genren och spänningsskapande moment. De sista delarna om blandgenrer och typiska teman med exemplifiering av betydande filmer.

Genredefinition

Filmruta från I sista minuten

Fel man på fel plats. I sista minuten (1959).

Bland filmgenrer är thrillern en av de svåraste att precisera. Det finns få typiska drag som är unika, vilket gör att den ofta blir en sekundär egenskap hos en film. En actionfilm kan ha drag av thriller, vilket skapar blandgenren actionthriller. Fler föreningar kan göras och genrer som står nära thrillern är särskilt film noir, kriminalfilm, science-fiction och skräckfilm (thrillern har själv lånat drag av bland annat 1930-talets gangsterfilm och 1940-talets film noir). Vidare finns det undergenrer som förenar thrillern med ytterligare genrer, till exempel med krigsfilmen i form av spionthriller.

Filmvetaren Martin Rubin skriver att i en bokstavlig bemärkelse kan alla spelfilmer betraktas som thrillers eftersom de består i någon grad av element som spänning och drag av flykt från verkligheten till någon mer spännande plats. Han skriver att thrillern fungerar primärt genom att framkalla känslor som ”spänning, skrämsel, mysterium, upprymdhet, upphetsning.” Gemensamt hos dessa känslor är att de skiljer sig från djupare emotionella känslor som ”sorg, patos, kärlek, nostalgi”. Rubin skriver också att ”ett centralt element hos thrillern är sårbarhet” och syftar då till huvudkaraktären eller en viktig bifigur.

När det gäller tid och miljö utspelas den typiska thrillern i modern tid och inte sällan i urbana miljöer (många undantag finns dock). Rubin ser detta som ett tänkbart skäl för att thrillern uppstått som en respons av det moderna, i vilket det fattas spänningsinnehåll som i tidigare epoker. Thrillern upplöser i hans mening den odramatiska moderna världen de flesta av oss lever i. Detta visar varför westernfilmen och thrillern befinner sig på stort avstånd genremässigt. Westernfilmens föremål ”the frontier” (det ociviliserade väst) är redan i sig en spänningsfylld miljö medan thrillerns spänningselement uppstår genom att något farofyllt temporärt uppstår i kontrollerade och normalt odramatiska moderna miljöer.

Spänningsmoment på film

Identifikation

Filmruta från Dial M for Murder

Offret svävar ännu i ovetskap. Dial M for Murder (1954).

Spänning är en av grundingredienserna i en thriller. En film kan framkalla spänning både genom att visa och låta bli att visa. I det senare fallet kan det vara det vi inte ser som engagerar oss och får oss att oroligt undra. Just genom att inte visa allt som pågår kan spänningen intensifieras. Ett typiskt grepp är att låta kameran närma sig en person som vi därför identifierar oss med samtidigt som denne blir utsatt för fara – vi har lärt oss genom filmens berättarkonventioner att en kamera som närmar sig någon bakifrån kan vara det samma som att ett överfall stundar. Vi som publik svävar i ovetskap med en oroande känsla.

Den typiska identifikationen hos den som ser en film är hos huvudpersonen. Men så måste inte vara fallet. Som biopublik är vi i händerna på filmmakaren och om huvudpersonen är en ”bad guy” kommer vi identifiera oss med denne. Det är knappt görligt om denne är rentav motbjudande och enkom ondskefull, men om det är en person med viss karisma kommer vi utan problem identifiera oss med denne oavsett vilken sida om det ”goda-onda” denne står på.

Filmruta från Schakalen

Kontraktsmördare nära målet för sitt uppdrag. Schakalen (1973).

Ett exempel är Schakalen (The Day of the Jackal, 1973) där en paramilitär rörelse anlitar en torped för att mörda landets president Charles de Gaulle. Filmen visar både hur torpeden (med kodnamn Schakalen som spelas av Edward Fox) går tillväga i sina förberedelser och hur säkerhetstjänsten och deras anlitade detektiv försöker förhindra attentatet. Men det är Schakalen som mest visas i bild och vi därför främst identifierar oss med.

Att så tvivel

För att känna spänning måste vi hysa tvivel på att allt ska ordna upp sig. Det är därför som filmmakarna ser till att göra utgången som gynnar den ”vi håller på” mindre trolig än tvärtom. Det ska gärna in i det sista verka som om de onda avsikterna kommer triumfera.

Thrillerns berättarelement är särskilt påverkade av intrigen och de eventuella vändningar som kan uppstå. Även om ingen given formell existerar är det inte ovanligt att en omkastning sent i filmen frammanar ett oväntat avslöjande som påverkar dess utgång. Omkastningen ska helst ske på ett raffinerat vis som överraskar såväl filmens gestalter som publiken.

Sårbarhet hos hjälten

En sak som Rubin noterar hos thrillern och som skiljer den från action eller kriminalfilmer är att hjälten inte är en superhjälte eller någon som alltid är yrkesmässigt stationerad i rollen att bekämpa brott. Det är i stället en relativt realistisk hjälte som snarare råkas svepas med i skeendena. Just detta är typiskt i filmer av Alfred Hitchcock – som är en av de mest kända och betydelsefulla regissörerna inom genren – där en person som inte har som yrke att utreda eller bekämpa brott dras in i ett brottsfall eller någon sorts härva. I Fönstret mot gården är det en fotograf som ser ett mord från sitt fönster, I sista minuten en reklamman som blir indragen i en komplott genom att förväxlas med en spion och i Notorious är Ingrid Bergmans karaktär dotter till en nazistisk vetenskapsman.

Hjälten är dessutom ofta emotionellt involverad, vilket skiljer den psykologiska thrillern från puzzeldeckaren. I puzzeldeckaren är det primärt fråga om en mordgåta medan den psykologiska thrillern mer ägnar sig åt att redogöra hur karaktärerna präglas av intrigen. Medan mördarens identitet är i fokus i puzzeldeckaren kretsar thrillern kring karaktärernas motiv.

Blandning av genrer och undergenrer

Det finns en rad mer eller mindre obestämda undergenrer som politisk thriller, psykologisk thriller och erotisk thriller, vilka saknar avgränsade genredefinitioner och snarare är karaktäriseringar.

Filmruta från Manchurian Candidate

Politiker i fara för prickskytt i bakhåll. Manchurian Candidate (1962).

  • Psykologisk thriller – kan delvis ses som en tautologi då en thriller i sig implicerar psykologiska inslag i intrigen, men denna undergenre framhäver de psykologiska inslagen i än högre grad. Exempel på filmer: Gasljus (Gaslight, 1944), Främlingar på tåg (Strangers on a Train, 1951), Repulsion (1965), Slaktaren (Le Boucher, 1970).
  • Politisk thriller – där handlingen inbegriper politiskt maktspel; fick ett uppsving under 1970-talet i efterdyningarna av Watergateaffären och framfödde även en ytterligare undergenre i form av konspirationsthrillern. Exempel på filmer: Avlyssningen (Conversation, 1974), Alla presidentens män (All the President's Men, 1976), The Ghost Writer (2010), Argo (2012).
  • Spionthriller – involverar underrättelsetjänstens arbete och behandlar särskilt det kalla krigets förvecklingar och cynism. Exempel på filmer: Spies (1928), I sista minuten (North by Northwest, 1959), Agent 007 ser rött (From Russia with Love, 1963), Fallet Ipcress (The Ipcress File, 1965). Flera spionthrillers utspelar sig under andra världskriget eller strax efter med en intrig som kretsar kring jakten på högt uppsatta nazister. Främlingen (The Stranger, 1946) och Affären Cicero (5 Fingers, 1952) är två exempel.
  • Polisthriller – skiljer sig från detektivhistorien genom att det är mer fråga om ett samarbete inom polisen och yrkesspecifika inslag som obduktion, avlyssning, samkörning av register, teknisk analys etcetera får större utrymme gentemot den enskilda detektivens utforskande av brottet. Exempel på filmer: He Walked by Night (1948), The French Connection (1971), Se7en (1995).
  • Erotisk thriller – uppstod på 1980-talet och Body Heat (1981) brukar utpekas som den första av betydelse. Några år senare skulle Fatal Attraction (1987) bli en större kommersiell succé och än mer uppmärksammad på grund vågade scener blev Basic Instinct (1992). I den senare som fick många efterföljare har vad som från början varit en subgenre till film noir med en femme fatale på det kvinnliga planet ersatts av en psykopatisk mördare och sex har gjorts till en huvudingrediens.
  • Skräckthriller – som framgår av namnet blandas thrillerinslag med skräckfilmen: De djävulska (Diaboliques, 1955), Psycho (1960), Rosemary’s Baby (1968).
  • Dramathriller – även här tydliggör namnet undergenren. Exempel på filmer: In the heat of the Night (1967), Reservoir Dogs (1992), Carlito's Way (1993).
  • Science-fictionthriller – återigen tydliggör namnet undergenren. Exempel på filmer: Världsrymden anfaller (The Invasion of the Body Snatcher, 1956), Twelve Monkeys (1995), Gattaca (1997).
  • Katastroffilmer – hade sin storhetstid på 1970-talet och kan genrebetecknas som en mix av action, thriller och meldodrama. Exempel på filmer: Airport (1969), SOS Poseidon (The Poseidon Adventure, 1972), Black Sunday (1977).

Det finns förstås fler möjliga konstellationer vad beträffar under- och blandgenrer, men de ovan listade är de essentiella.

Teman

Filmruta från Himmel och helvete

Utelämnade till utpressare. Himmel och helvete (1963).

Några återkommande teman i genren ska tas upp och med teman avses här sådant som bistår själva thriller-elementen.

Utpressning är ett tacksamt motiv för att framkalla element av både låg- och högintensiv spänning. Det kan gälla att någon pressas på pengar för att en hemlighet inte ska läggas fram i ljuset. En film med denna ingrediens är italienska La Paura (1954) av Roberto Rossellini och med Ingrid Bergman i huvudrollen. En thriller bjuder inte sällan på oväntade turer i intrigen och i La Paura (1954) varieras utpressningsmotivet genom att personen som den utpressade inte vill ska få reda på hemligheten i själva verket redan känner till allt och själv arrangerat uppressningen. I Himmel och helvete (Tengoku to jigoku, 1963) ägnar sig utpressningshistorien om att berätta om hur en rik affärsmans barn kidnappas.

Den plausibla katastrofen med den tickande bomben eller dylikt är en effektiv metod för att vrida upp spänningen. Två tidiga exempel är Dr Mabuse testemente (The Testament of Dr. Mabuse, 1933) av Fritz Lang där en ledare för ett brottssyndikat hotar en stad med sina sabotageplaner och Sabotage (1936) av Hitchcock där en kvinna upptäcker att hennes make är en hemlig agent som utför terroristattentat.

I en thriller kan hämnarmotivet utformas annorlunda än i actionfilmens ofta kavalkad av dödande. Det kan bli som ett letande efter en nål i en höstack. Som i Mannen, flickan och odjuret (Que la bête meure, 1969) där en far söker efter den som i en vårdslös bilolycka vållade hans barns död eller i Spoorloos (1988) där en man vill ha reda på vad som hänt hans försvunna hustru och söker efter en man som troligen kan fört bort och berövat henne livet. I båda fallen är det personernas hängivenhet att på egen hand lösa ett brott som drar in dem i farliga spel.

Politiska sammansvärjningar låter väl anordna sig i thrillerns ramar. Då makten är både korrupt och hänsynslös går den som vill nysta i oegentligheterna eller av andra skäl blir inblandad på fel sida inte säker. Filmer på temat är The Parallax View (1974) och Three Days of the Condor (1975) samt ovan nämnda Alla presidentens män.


© Oskar Strandberg för Filmhistoria.se

Översikt genrerAction

Källor:
Thrillers (1999) Martin Rubin

Tillbaka till toppen av sidan