Western – historisk översikt och utveckling av genren

Denna serie artiklar ger en bild över western som filmgenre. En historisk genomgång följs av en definition och avgränsning av genren tillsammans med typiska kännetecken som exemplifieras med viktiga filmer.

De första filmerna

Den stora tågplundringen (The Great Train Robbery) från 1903 i regi av Edwin S. Porter är den första kända westernfilmen. Den varar i tolv minuter och skildrar ett tågrån samt den påföljande jakten på rånarna.

Den stora tågplundringen har förblivit omnämnd i filmhistorien och gång efter annan refererad till. Inte minst tack vare en spektakulär scen som blivit ikonografisk: en man vänder sig mot kameran, siktar och avfyrar sin revolver rakt mot den. Den var i sig revolutionerande för synen på det filmiska berättandet och försåg kommunikationen mellan aktörer och publik med en symbolisk akt.

1914 brukar få datera den verkliga inledningen av westerngenren inom film. Det är året för den första långfilmen i genren, The Squaw Man av Cecil B DeMille.

Snart fick publiken sina favoriter bland hjältarna på vita duken och under stumfilmstiden hette de två största stjärnorna William S. Hart och Tom Mix.

När långfilmen började ersätta tvåaktaren ersatte William S. Hart ”Broncho Bill” som den mest prominenta westernstjärnan. William S. Hart hade fått ett mindre genombrott i Reginald Bakers The Bargain (1914) som följdes av ett ännu större 1916 då han syntes i flera filmer inklusive Hell’s Hinges.

Hart var även medregissör och skulle framöver själv regissera – och ibland även stå för manus – förutom att agera framför kameran. Hart införde en mängd typiska kännetecken i westernfilmen och Rune Waldecranz beskriver honom som filmhistoriens första ”good-bad character” – ”en laglös ensling”, ett kännetecken hos många av genrens hjältar.

Hart betonade westernfilmens förankring i folklore och gjorde själv anspråk på att skildra den äkta västern. Med tiden minskade Harts popularitet, han skulle vid hög ålder få se sig utkonkurrerad av nya stjärnor som Tom Mix. Mix hade en bakgrund som bland annat skicklig rodeoryttare och det märks i filmerna att specialtricket är att hoppa upp på hästryggen i farten. Det fanns en oförarglig humoristisk sida hos Tom Mix westernhjälte med filmer riktade sig till en barntillåten skara. Mix som ”barntillåten” hjälte skulle få en del efterföljare. Det barntillåtna kunde förstås märkas på realismens bekostnad: det är till exempel mindre sannolikt att skjuta revolvrar ur händerna (att skjuta revolvern ur handen är i genren något av en vattendelare när det gäller hur realistiskt filmen är tillika barntillåten; medelvägen är i sammanhanget att avlossa ett skott som träffar handen, men där den utdelade skadan är livshotande).

Redan under 1920-talet började westernfilmen bli nostalgisk. Något som märktes genom att fler filmer skildrade pionjärtiden, vars anslag också bäddade för filmer med en episk inramning. The Covered Wagon (1923) kan ses som den första episka westernfilmen med dokumentär prägling: kontinentens klimat och landskap med dess skiftande hetta, kyla och svår framkomlighet. Ingredienser som var tacksamma omständigheter för att accentuera mänskligt drama med äventyrlig halt. Fast orsakerna är förstås inte enbart att tillskriva nostalgi, framhävas bör även att det först med långfilmen gick att på ett någorlunda rättvist sätt uppvisa skeenden med så mycket stoff att bearbeta som i The Covered Wagon och likaså The Iron Horse från året därpå.

Med anlitade autentiska indianer (om de infödda amerikaner används benämningen indianer emellanåt i denna text eftersom det är den benämning som förekommer i de flesta westernfilmer) och monumental vildmark som uppenbarade sig som horisont gavs associationer till en förhistorisk förcivilisatorisk era. Detta passade storslagna epos med den historiska bilden av emigrerande nybyggare som korsade delar av kontinenten i hästvagnar för att söka en ny boplats i okänt land.

Under 1930- och 40-talen levde en del mindre amerikanska filmbolag i stort sett helt på westernproduktioner. [källa Sidén] I många fall gällde låg kvalitet, vilket följaktligen sänkte genrens status. Åtskilliga B-westerns gjordes och stillade under flera decennier efterfrågan hos entusiastiska biobesökare med försmak för en del av genrens typiska inslag snarare än de filmiska kvaliteterna. Biobesökarna som roades av westerns till billiga inträden kanske heller inte reagerade på smärre detaljer som exempelvis bristande trovärdighet.

På den tiden det bjöds på matinéfilm var western en av genrerna som återkom tätt. Matinéer var viktiga för vissa filmbolag, men innebar inga kioskvältare och därför var de tvungna att produceras till låga kostnader och i större mängder. Ur sådana krav kunde långa serier av filmer med samma hjälte eller hjältar uppstå. En av de största succéerna utgick från den fiktiva hjälten Hopalong Cassidy som spelades av William Boyd i sammanlagt 66 filmer(!) under särskilt 1930- och 40-talen. Filmerna som var moraliskt uppbyggliga strömlinjeformades för tv-publik i olika åldrar.

Övergången till talfilm tillförde westernfilmer av indianers krigstjut, avfyrade revolverskott och dundrande hästhovar. Fast precis som musikalen kunde uppstå och frodas med ljudfilmens lansering tillkom ett nytt inslag i westernfilmen: den sjungande cowboyen. Roy Rogers och Gene Aurtry hette två av de mest livaktiga i denna kategori som dock skulle dö ut efter något decennium.

Storhetstid

1940- och 50-talen är en storhetstid för westernfilmen. Filmvetaren Paul Simpson skriver: ”Under 1940-talet blev Hollywoods västern en mer cynisk, psykologiskt komplex plats där hjältarna hade skavanker, skurkar sympatiska och traditioner ifrågasattes” (fritt översatt).

Även om dylika tendenser kunde skönjas fanns det definitivt filmer där fåran mellan hjältarnas och skurkarnas moralnormer fortfarande var djupt grävd. Det är överhuvud svårt att ställa distinkta jämförelsemodeller i genren före och efter 1940-talet. Det går redan under stumfilmseran att hitta en mängd avvikande drag i produktionerna. Idén om en linjär utveckling mot det mer komplexa i westerngenren är en omhuldad idé som definitivt kan ifrågasättas.

Men det går att finna exempel på en tvetydighet som fortsätter under 1950-talet med hjältar spelades av Burt Lancaster och Kirk Douglas. Ett exempel som nämns av Simpson är The Ox-Bow Incident, en film som ibland får bära epitetet som den första ”grown-up” western på grund av den innehåller en social diskussion, i detta fall rättfärdigheten i lynchning. Simpson nämner vidare High Noon (1952) där det finns en förtäckt kommentar, allegori, till Joseph McCarthy, den amerikanska senatorn som vi denna tid låg bakom att regissörer brännmärktes om de inte gav sitt öppna patriotiska stöd och därmed läts rentvås från misstankar om sympatier med de röda, kommunisterna.

Nedgång

Det går inte att hitta någon punkt där nedgången sker för westernfilmen utan det handlar nog om en succesiv tillbakagång. En nådastöt för genren brukar tillskrivas det kommersiella haveriet Heaven’s Gate som gick upp på biograferna 1980 och som slog rekord i budget och uteblivna intäkter. I filmhistoriska redogörelser brukar denna film ofta anges som ett slags nollpunkt för westernfilmen eftersom industrin därefter inte vågade lita till publikens gunst för genren, men frågan är dock om detta inte är ett försök att förenkla filmhistorien genom att tillskriva enstaka filmers mottagande hos publiken för stor betydelse.

I westernsammanhang hade TV-serien Krutrök (Gunsmoke) lagts ned 1975, flera år innan Heavens Gate gjordes. Detta efter 20 säsonger, vilket är rekord för TV-produktioner med westerntema. Bröderna Cartwright (Bonanza) hade lagts ned två år tidigare efter 14 säsonger. Men trenden var inte entydig. Familjen Macahan (The Macahans) som drogs igång 1976 blev – åtminstone i Sverige och flera andra länder i Europa – en stor framgång även om den ”bara” sändes i 25 avsnitt. Att fiktion med westerntema även på 1980-talet kunde dra till sig stora tittarskaror bevisade Lilla huset på prärien (Little House on the Prairie), vilken spelades in under nio år fram tills 1983. Förvisso kan den ses som lättsmält familjeunderhållning riktad till en bred målgrupp och med relativt lite gemensamt med den typiska westernfilmen.

Det går att se ett samband mellan westernfilmens nedgång och actionfilmens uppgång under 1970-talet. Westernfilmens långa era som en livaktig genre sträckte sig ungefär till och med 1960 före nedgången inleddes. Någon återkomst i nivå med den tidigare eran har inte skett – när det ibland pratas om westernfilmens återkomst och så vidare handlar det snarast om kortsiktiga trendobservationer under perioder då produktionen av westernfilmer är något extra frekvent.

För en handfull dollar (A Fistful of Dollars , 1964) med Clint Eastwood hade sju år tidigare injicerat testoron till westernfilmen, vilket tycktes vara rätt recept för kommersiella framgång. A Fistful of Dollars levererar en mindre trovärdig handling, men desto viktigare för dess kommersiella slagkraft frekventa våldsscener, ofta av stiliserad art. Den kan ses som en prototyp för actionfilmen, hjälten är lika mycket en plastisk populärkulturell ikon som av bildning av en mänsklig person.

Att se actionfilmens uppgång som på bekostnad av westernfilmen eller att se actionfilmen som en modernare form av western är ett perspektiv, men det är inte fråga om ett givet samband. Det är också möjligt att peka på en nedgång inom western redan innan actionfilmens etablering. Det går rentav att argumentera för att western redan före actionfilmens utbredning själv började anta drag av actiongenren in spe. De många 60-talswesterns där våldet eskalerade och utrymmet för övrig skildring reducerades kan omvänt ses som actionfilmens föregångare.

Actionfilmens popularitet skulle även påverka westernfilmen som förvisso kan betraktas som actionsekvensernas urkälla på film. Filmer som Peckinpahs Det vilda gänget visade redan 1969 en råare grundton och mer explicit våld. Precis som i The Professionals (1966) några år tidigare var inte revolvrar och gevär nog, nu var dynamit och kulsprutor en del av repertoaren. Även stilmässigt förebådade Det vilda gänget en del av de visuella inslagen som skulle bli återkommande. Till exempel en grupp män som red mot kameran i slow motion och med bistra miner.

Under 1920-, 1930- och 1940-talet var westernfilmens gyllene era åtminstone sett till mängden produktioner av filmer. Redan i slutet av 1950-talet märktes en avsevärd minskning i antalet filmer och trenden höll i sig under 1960-talet.

En delorsak som framförts angående den minskade produktionen av westernfilmer under 1960-talet är Vietnamkriget som blåste luften ur den amerikanska självbilden. En genre där ett nyckelelement är att gestalta landets historiska bravader och legendstoff låg knappast rätt i tiden.

Genren förlorade allt mer i aktualitet för varje dag, vilket också är sant per definition då den skildrar en historisk period och kanske var den helt enkelt predestinerad att minska i attraktionskraft och med tiden alltmer leva vidare i form av nostalgi.

Att genren anade sitt öde är intrycket som ges. Att den tar farväl av sina storhetsdagar, att den i självkommenterade manér delger att den är på att bli ersatt av något nytt. Det är slående hur filmerna på 1950- och 1960-talen i allt högre grad porträtterar bedagade hjältar och en tid av övergång samtidigt som filmgenren förlorar mark.

I boken Western observerar Simpson att många filmtitlar skvallrar om ett slags slut och räknar upp The Last Command (1955), The Last Frontier (1955), The Last Hunt (1956), The Last Train From Gun Hill (1959).

Den westernfilm som på 1960-talet alltmer levde på nåder visade upp en vilja att bredda motivsfären. Förnyelseförsöken i denna riktning är många och kan märkas i filmer som Lonely are the Brave (1962) där en del av berättarinslagen från western känns igen och likaså delvis miljön, men som möter det samtida.

The Misfits (1961) och Hud (1963) är två andra 60-tals filmer som genremässigt gränsar till western, men är en form av post-westerns. I Hud bär man alltjämt jeans, boots och cowboyhatt. Saloonerna är dock caféer och planktrottoarerna har blivit markbelägen sten och så vidare. Hud som spelas av Paul Newman är son till en ranchägare. I detta fall är inte boskapen hotad av bokspastjuvar utan en smitta ser till att alla måste avlivas.

I modern tid

Någon distinkt utveckling för westernfilmen under 2000-talet är svår att urskilja förutom allmänna tendenser inom filmen som gäller genrer överlag. Det finns å ena sidan en ambition att berätta historiefaktiskt, å andra sidan är detta ofta bestående av karaktärer med stripigt, fett hår och jord under naglar – och den romantiske hjälten är helt ur sikte. Det finns också en högst påtaglig vilja att uppvisa grymheter som begicks vid denna tid utan censur. Det kan också vara en kvinna på utedasset med dess tidningspapper eller den äldre gummans tand som dras ut på gammalt hederligt vis, det vill säga utan bedövning och med tång. Realism behöver dock inte sättas likhetstecken med ocensurerat vålds i dess mest explicita och brutalaste former. Och inte heller grundliga redovisningar av vardagen. En del av den realistiska känslan svepts i vilket fall bort av de hesa Hollywoodrösterna som skådespelarna allt oftare begåvats med.

En tendens som också visar sig i westerns på 2000-talet är att kvinnor ges större utrymme och också agerar i mer än sekundära roller. I The Missing (2003) är Cate Blanchetts karaktär en kvinnlig motsvarighet till Ethan i The Searchers som ska hämnas mannens död och finna sin bortrövade dotter.

© Oskar Strandberg för Filmhistoria.se

‹ Översikt genrerDel 2 ›

Källor:
Rough Guide (2006), Paul Simpson
https://en.wikipedia.org/wiki/Hopalong_Cassidy
http://www.filmreference.com/encyclopedia/Romantic-Comedy-Yugoslavia/Westerns-THE-WESTERN-IN-DECLINE.html

Tillbaka till toppen av sidan