Western – Introduktion: genrens kännetecken

Denna serie med artiklar ger en bild över western som filmgenre. En historisk genomgång i första delen följs av en definition och avgränsning av genren i andra delen tillsammans med typiska kännetecken i tredje delen. I samtliga delar exemplifieras framställningen med viktiga filmer.

Westerns som genre

Western återger amerikansk historia (vilket dock i praktiken är ett historiskt underlag de flesta filmerna förhåller sig relativt fritt till). Det är en genre med en egen tid och plats: förstadierna av den civilisation som under andra halvan av 1800-talet ska breda ut sig över den delvis orörda jorden på den västra amerikanska kontinenten.

En del av genredefinitionen anger att en western ska utspela sig i den del av USA som under 1800-talet kallades vilda västern, fast från geografiskt perspektiv bättre beskrivs som ”the American frontier”, som på engelska är ett av de alternativa namnen till ”Wild West” tillsammans med ”Old West”. I boken Vilda Västern skriver Olle Bergman: ”Beskrivningar som The Wild West, The Old West, The American Frontier är alla luddiga i kanten och definieras lite olika”. The Frontier kan översättas till ´gränsområde´ och beskriver gränsen till de landområden som låg väster om Mississippifloden som pionjärer under särskilt andra halvan av 1800-talet lade under sig.

Tiden och platsen bidrar till berättarmässiga teman och de karaktärer vi stiftar bekantskap med. I westernfilmernas skildringar är människorna nödgade att genomkorsa vildmarken på dess egna villkor och utan tvivel nyttjar genren en naturromantik med storslagna scenerier från den öppna vildmarken. Naturromantiken i kombination med de äventyrliga och ofta våldsamma inslagen utgör den eskapism som gjort westernfilmen till en av de mest populära i filmhistorien, även om dess storhetstid verkar vara förbi sedan länge.

Redan i DeMilles The Girl of The Golden West (1915) är det slående hur många typiska genremarkörer som finns på plats: poker (med spelkort innanför rockärmen vars uppdagande självfallet slutar i slagsmål), en lakonisk revolverman (nöjer sig med repliken ”In what particular spot will you have it, Jack?” som ett hot att förverkligas om den andre skulle fullfölja intentionen att dra sin revolver – om man nu kan tala om lakoniska rollkaraktärer i en stumfilm), diligens (som mycket riktigt blir rånad), enastående prickskyttar (det bör man kalla dem då ett revolverskott avlossat från ett tiotal meter kapar ett rep). Därtill salooner, mexikaner och uppbåd. Filmen har dessutom ett huvudtema som skulle bli återkommande i den tidiga westernfilmen: den felande mannen som förbättrar sig under en god kvinnas inflytande.

Andra inslag från samma film skulle likväl undanskaffas från den typiska westernfilmen, eller åtminstone bli sällsynta. Hit hör män som dansar polka och en sheriff i mondän utstyrsel för att likna en distingerad gentleman – bonjour, klocka i kedja, hög hatt och fluga. I senare westernfilmer – som spelade på mer oemotsägliga associationer för en publik vars tidsavstånd till eran ökat – fick sherifferna en klädkod som snarare gjorde dem till typiska representanter för vilda västern.

Öst och väst – civilisation och natur

Den kanske allra mest centrala av genrens teman handlar om kontrasten mellan öst och väst. Medan öst representerar civilisation representerar väst natur. Kontrasten utmynnar i en sympati för väst med romantisering av naturen och en framställning av civilisationen som korrumperad.

En av filmerna med störst ambitioner att skildra hur öst påverkar väst i övergången till civilisation är How the West Was Won (1962). Den uppnår nästan tre timmars speltid med tre regissörer involverade, vilka står för olika delar av filmen. Flera av de stora skådespelarna nära förknippade med genren medverkar: John Wayne, James Stewart, Gregory Peck, Henry Fonda och Richard Widmark.

I denna episka skildring som innefattar flera generationer vi får följa hur väst utvecklas från otämjd natur till allt mer kultur. Den är på samma gång i hög grad historisk korrekt och ett hopkok av genrens mest typiska inslag: skenande bufflar, konkurrerande järnvägsbolag, nybyggare i vagnar, flodbåt med kortspel, sångerska i St. Louis, indianattacker, guldrush i Kalifornien och scenerier över Monumental Valley.

Någon ordningsmakt fanns sällan på plats när ett nybyggarsamhälle eller koloni uppfördes i väst. Därmed övergick lagen till att verkställas av invånarna själva, vilket kunde innebära att processen gjordes kort med oönskade element. Bruket att hänga hästtjuvar utan rättegång är något som återkommer i filmer.

Många filmer skildrar hur en ordningsman som utsetts att representera lagen får skydda en gärningsman från att lynchas och får hantera det missnöje det frammanar hos folket. Den allmänna viljan kan gå stick i stäv med den moraliska lagskipningen, vilket initierar hjälten som med egen hederskodex får tampas med mobben.

Det var dock en avsevärd skillnad mot hur den organiserade ordningsmakten praktiserades i det civiliserade öst. Lagens överordnade representant, sheriffen, hade ofta en vicesheriff och ett antal polismän till sitt förfogande (de senare dock mindre synliga i filmer). När det fanns särskilt behov samlades frivilliga invånare att tjänstgöra, till exempel i ett uppbåd, något som ofta fungerar som en del i en filmintrig.

Att kunskap med vapen var en färdighet som kunde komma väll till pass innebar att invånarna ofta hade att välja mellan en person som var nogsam i lagens etik och med integritet, men sämre att exekvera med de nödvändiga metoderna, eller en person som med dubiöst rykte och mer godtycklighet inför lagen, men i gengäld hade stor erfarenhet av att hantera vapen.

Ett typexempel på den senare är Wyatt Earp. Ett återkommande tema i westernfilmen är mannen som anländer till bråkig stad och tämjer den. I de många fiktiva bearbetningarna av historien kring Wyatt Earp ingår ofta just denna inramning.

Den högsta makten i praktiken innehas inte sällan av ranchägarna. De av den mäktigare sorten är något av västerns motsvarigheter till vår tids storpampar. En ranchägare kan ”äga” staden inklusive ordningsmakten då sheriffen och dennes biträden dansar efter ranchägarens pipa.

Nybyggare som drar västerut

En av associationerna med western och dess berättade historia är de segelduksklädda vagnarna som korsar prärierna och de steniga landskapen mot det hägrande Oregon eller andra drömmars mål. En av klassikerna i den undergenre som ibland kallas ”wagon train movie” eller ”migration western” är John Fords Landet bortom prärien (Wagon Master) från 1950.

Precis som i den tidigare The Big Trail (1930) av Raoul Walsh är fokus riktat på nybyggare och deras strapatser på färden genom landet i västlig riktning. Det är ofta filmer som i omfattande grad framställer ett kollektiv och deras gemensamma expedition. Varje film har förstås en hjälte och denne är ofta en anlitad vägvisare. Vägvisarens erfarenheter ställs mot de utsatta nybyggarna för vilka vildmarken är en ny upplevelse. Ibland är det en hjälte med tvivelaktigt förflutet, men vars förmågor blir omistliga för att undanröja de faror som finns på vägen och finna de rätta rutterna.

Motsättningen mellan vita och indianer

Det är något storslaget i upptäckten och bosättandet av en helt ny kontinent. I ”upptäckten” av den nordamerikanska kontinenten fanns bara ett smärre problem – den var redan bebodd. För att historien ändå ska kunna berättas som storslagen måste de som bodde där innan svartmålas. Vidare måste de reduceras till vildar, vilka inte kan ingå i den civiliserade människans framstegsutveckling.

Därför framställs indianer ofta som mordiska sabotörer gentemot de vita nybyggarnas ärliga strävan att kultivera jorden och uppresa samhällen. (I detta textavsnitt används främst beteckningen ”indianer” om Nordamerikas urinvånare då det är kongenialt med westernfilmens kontext.) Detta utgör bakgrunden till ett av westernfilmens huvudteman: motsättningen mellan vita och indianer. Motsättningen utgör trots allt relativt sällan huvudkonflikten utan brukar oftare figurera i sidointriger.

Skildringarna av indianer har tendensen att ge en felaktig bild och vara baserad på stereotyper. En invändning mot hela westerngenren är att den i hög grad vilar på en osann negativ framställning av indianer. Det är dock en förenklad kategorisering. Kritiken kan avskrivas redan på det faktum att många westernfilmer inte ens skildrar indianer alternativt enbart skildrar dem i förbigående. Tvärtom en gängse bild finns gott om undantag där det är den vita mannen som framställs kritiskt. Att nämna i sammanhanget är en scen i Union Pacific (1939) där en indian bortom all fientlighet och enbart av nyfikenhet rider ikapp med ett framrusande tåg. En av tågets resande (en vit man) har en märklig syn på nöje och skjuter genom det öppna tågfönstret ner indianen från hästryggen som vore det en buffeljakt. Senare i filmen angrips förvisso filmens hjältar av indianer, fast anfallet framhålls i kontexten av järnvägen som del i exploateringen av deras forna jaktmarker.

Westernfilmen är alltså inte omedveten om en del av de orättvisor de amerikanska urinvånarna vederfarits av de europeiska kolonisatörerna. I vilket grad den väljer att belysa detta är självfallet något som varierar.

Framställningar av revolvermannen

Revolvermannen speglar idén om västern som det laglösa land där vapenkraft utövar domvärjo. Karaktären är en av de mest framträdande i genrens typgalleri och en av de figurer westernfilmer lutar sig mot. Revolvermännens beredvillighet att omsätta en konflikt i ett drama på liv och död skattas naturligtvis högt hos fiktivt berättande som delvis livnärs av spänning.

Den mest återkommande av westernhjältar är den heroiska revolvermannen. Driven av moral ställer sig denne på sidan han (det är nästan alltid en han) tycker förtjänar assistens enligt hans rättvisepatos. Paradoxalt nog är westerns hjälte ofta antingen lagman eller laglös. Mer utmärkande än på vilken sida av lagen denne står är hans egenskaper som rastlös, modig och synbarligen utan något att förlora. Det handlingskraftiga och lakoniska återspeglar bilden av hjälten som en viktig del i representationen av det otämjda som kontrasterar mot den byråkratiserade civilisationen.

Hos de som är skickliga med skjutvapen, men befinner sig på andra sidan, ”the bad guys”, framställs förstås bevekelsegrunderna annorlunda. Denna kategori lär mer efterlikna verklighetens revolvermän i 1800-talets Amerika. Det var ofta de mest lukrativa utsikterna som avgjorde valet ifråga om vems sida de valde att bistå med sina färdigheter.

Det finns förstås undantag, där hjälten befinner sig någonstans mitt emellan. Belysande är Den gode, den onde, den fule där Blondie (Clint Eastwood) vägleds av pengar. I ett udda samarbete agerar han som prisjägare där den han infångar i själva verket är hans partner. Denne partner lämnas åt rättvisan och får känna repet skava på halsen innan Blondies pricksäkerhet hindrar hängningens fullbordan. Sedan kan de båda dela på den utfästa belöningen.

Både i filmer och i verkligheten gavs ett renommé baserat på antalet människor en revolverman skänkt sista vilan – vars antal ofta överdrevs. När ett rykte väl uppstått späddes det på och ibland var ryktet som fruktad revolverman otacksamt att bära, ett perspektiv som skildras i Hämndens timme (The Gunfighter, 1950) där Gregory Peck spelar en revolverman baserad på Johnny Ringo (i filmen används namnet Jimmy Ringo) som var medlem av Clantongänget.

De dueller med skjutvapen som för en del är sinnebilden av westernfilmer har i vissa fall förenklats och dess spektakulära, men mindre historiskt korrekta sidor, har accentuerats. Ett av de värsta exemplen är Snabbare än döden (The Quick and the Dead, 1995) där revolverduellerna stöpts om till gladiatorspel.

De som var anlitade för sin skicklighet med skjutvapen kunde göra sig själva överflödiga. Efter deras insats fredat området rider de oftast vidare då deras konster inte står lika högt i kurs och de får uppsöka en annan plats där lugnet inte är lika opassande deras färdigheter. En tvist på motivet förekommer i Mannen som sköt Liberty Valance där hjälten inte uppsöker en ny plats utan blir bortglömd.

© Oskar Strandberg för Filmhistoria.se

‹ Översikt genrerWestern - Del 2 ›

Källor:
Rough Guide (2006), Paul Simpson
https://en.wikipedia.org/wiki/Hopalong_Cassidy
http://www.filmreference.com/encyclopedia/Romantic-Comedy-Yugoslavia/Westerns-THE-WESTERN-IN-DECLINE.html
Vilda västern (2021), Olle Bergman

Tillbaka till toppen av sidan