Svensk filmhistoria

Den svenska filmhistorien berättad från 1900-talets början med inkluderande av guldåldern under 1920-talet, ”pilsnerfilmen” på 1930-talet, den konstnärliga förnyelsen under mitten av seklet med Ingmar Bergman som frontfigur och den inhemska filmens fortsatta ställning på 2000-talet.

Stumfilmsepoken

Den svenska filmhistorien tog sin början under 1890-talet. Ett år efter bröderna Lumière introducerat det nya mediet i Paris 1985 skedde de första filmförevisningarna inför en nyfiken publik i Malmö 1896. Året därpå visades filmer för en större publik vid Stockholmsutställningen där även de första svenska filminspelningarna genomfördes (en åtta minuter lång film från den stora utställningen).

Under 1900-talets första år etablerades biografer i de större svenska städerna. Filmerna som visades var till en början mycket korta och kunde bestå av vardagliga händelser, komiska situationer eller dokumentära filmer (journalfilmer). Efter hand växte intresset för längre berättande filmer, samtidigt som en inhemsk filmindustri började ta form. En central person i denna fas var Charles Magnusson som 1909 blev chef för Svenska Biografteaterns filmverksamhet. Företaget, som senare döptes om till Svenska Bio, kom att spela en avgörande roll för den svenska filmens utveckling. Verksamheten flyttades 1911 från Kristianstad till Lidingö utanför Stockholm med en ny inspelningsateljé som blev bas för filmproduktioner.

Under 1910-talet knöts två regissörer till Svenska Bio som skulle få avgörande betydelse för svensk film: Victor Sjöström och Mauritz Stiller. Båda hade en bakgrund inom teatern, men utvecklade med tiden ett filmspråk som i flera avseenden skilde sig från den tidiga filmens scenmässiga berättande.

Sjöström regisserade sin första film 1912 som var ett socialt drama om fattigdom och familjetragedier, vilken väckte debatt genom sin skildring av samhällets behandling av utsatta människor. Stiller stod för en mer rörlig och stundtals lekfull berättarstil. Under de följande åren skulle både Sjöström och Stiller bidra till att höja den svenska filmens internationella anseende.

Den svenska filmens guldålder

År 1917 fick Sjöströms Terje Vigen stor betydelse för den svenska filmens utveckling. Filmen förenade ett dramatiskt människoöde med en uttrycksfull användning av havet och kustlandskapet. Naturen blev inte enbart en bakgrund utan en aktiv del av berättelsen, vilket var kännetecken som präglade flera av den svenska stumfilmens mest betydande verk.

Filmen som av många räknas som Sjöströms främsta mästerverk, Körkarlen (1921), saknade dock naturscener. Förutom dess mångbottnade berättande i bilder är den också berömd för tekniska landvinningar med avancerade fotografiska effekter som dubbelexponeringar.

Körkarlen var en många filmer med litterär förlaga under den svenska filmens guldålder. Inte sällan var det berättelser av Selma Lagerlöf som omstöptes i rörliga bilder. Mauritz Stiller var en av dem som förlitade sig på Lagerlöfs berättelser (även om den berömda författaren några år senare skulle frånsäga sig vidare samröre med regissören då hon ansåg att hennes böcker förvanskades). Herr Arnes pengar (1919) blev en av hans främsta filmer med ett starkt visuellt berättande och ett dramatiskt vinterlandskap. Han fortsatte med bearbetningar av Lagerlöf i form av Gunnar Hedes saga (1923) och Gösta Berlings saga (1924), den senare med Greta Garbo i en av hennes första större filmroller.

Naturen som del i berättandet i svensk stumfilm

Exteriörscen i Gunnar Hedes Saga.
Bild: Gunnar Hedes Saga (1923)

Filmindustrins utveckling

År 1919 slogs Svenska Bio samman med Filmindustriaktiebolaget Skandia och bildade Svensk Filmindustri (SF), bolaget skulle få en dominerande ställning inom svensk filmproduktion och distribution. Inspelningsateljén på Lidingö uppfyllde inte längre behoven och verksamheten flyttades till de nya stora filmateljéerna i Råsunda. Dessa som invigdes 1920 kom att bli ett centrum för svensk film under lång tid framåt – över 400 långfilmer spelades in i anläggningarna och dess omgivningar. Det som vid starten ibland kallades ”svenska Hollywood” utgör numera ett minnesmärke som Gamla Filmstaden.

Den svenska filmens ofta framgångsrika investeringar sammanföll emellertid med en allt hårdare konkurrens från utlandet, särskilt från den växande amerikanska filmindustrin. De kostsamma prestigeproduktionerna blev allt svårare att finansiera, samtidigt som exportmarknaden försämrades.

Stumfilmsepokens slut

Under slutet av 1920-talet förändrades filmindustrin i grunden genom ljudfilmen som inom några år ersatte stumfilmen.

Som den första svenska ljudlångfilmen anges allmänt Säg det i toner (1929), regisserad av Edvin Adolphson och Julius Jaenzon. Liksom The Jazz Singer från 1927, som räknas som den första ljudfilmen i USA, var Säg det i toner snarast en stumfilm med ljudinslag och ska man tala om talfilm är det mer korrekt att utnämna För hennes skull från 1930 som den första att produceras i Sverige.

Artikelns fortsättning följer i kommande uppdatering