Musikalen som filmgenre

Musikal på film blev snabbt en bejublad genre efter ljudfilmens inträde runt 1930. I sin filmiska form var den influerad av den amerikanska varietén och den europeiska operan. Dess historia i filmformatet illustrerar en blomstringsperiod på 1930- och 1940-talen för att sedan genomgå viss avmattning.

Introduktion: genomslag och kännetecken

Publikintresset växte snabbt för det nya tillskottet på biograferna och musikalen var under sina högtidsdagar under 1930-, 1940- och 1950-talen en av de mest populära filmgenrerna. Genrens uppkomst sammanföll med den stora depressionen som följde efter börskraschen på Wall Street hösten 1929 – dess lättillgängliga underhållningsform med sång- och dansnummer var en välbehövlig kontrast. Musikalens sprudlande värld kunde bidra med en känsla av verklighetsflykt i en tid då många hade det svårt. Talande är också att populariteten kulminerade i mitten av 1940-talet då krigströtta befolkningar kunde få välbehövliga glädjeinjektioner från denna filmform där underhållningen stod i centrum (sex av de tio filmer som drog mest publik i USA under 1945 var musikaler).

Förutom som underhållning förtjänar musikalen också att betraktas som en konstnärlig filmgenre. Konstfullheten består inte minst i de idérika dansnummer som harmonierar med välarrangerade scenografier och högkvalitativa sånginsatser. Ett typiskt kännetecken är en elegant dansare i smoking och med käpp som i uppträder i överdådig inramning. Trappor används ofta och ibland med steg som lyser synkroniserat med dansarens rörelser.

Musikalen kan infoga nya dimensioner till uppträdanden av olika slag. I filmens värld behöver de inte längre begränsas till en scen. Förvisso kan rekvisita användas på scenen, men filmens möjligheter överträffar vida detta. Som i filmen Vi mötas i St. Louis (Meet Me in St. Louis) där en spårvagn som driver fram över stadens gator får utgöra ”scenen”. I filmens medium tillåts också flera kameravinklar, vilket skapar nya möjligheter för koreografier och scenografier.

I stället för att vilja efterbilda utifrån typiskt realistiska aspekter kan sång- och dansnumren som bryter in ge uttryck för andra känslor hos rollkaraktärerna. Det kan i viss utsträckning jämföras med en karaktärs monolog i en teaterpjäs, fast där det musikaliska kan ge större vidd i hur känslolägen uttrycks.

Filmens berättarteknik involverar som oftast en stegring i handlingen som kulminerar i ett av dess senare skeden. Hos musikalen motsvaras detta många gånger av en utdragen dansscen där tablåerna hinner växla flera gånger och där scenografin visar sig från sin mest spektakulära sida.

Genreavgränsning

Hur en genreavgränsning för musikalen ska definieras är inte självklart. Formmässigt går det att hitta karaktäristiska drag som att dialogen tillåts övergå i sång och inte sällan också dans. Det är för det mesta enkelt att sätta en musikaletikett på sådana filmer. Innehållsmässigt kan det vara svårare: långt ifrån alla filmer som innehåller sångnummer kan räknas till genren. Här handlar det om hur stor betydelse för filmen dessa har och hur de används, som ifall de bara råkar utgöra en del av handlingen eller om de är koreograferade med professionella sångare eller dansare. Vill man vara generös sett till avgränsning kan man släppa in filmer som Dirty Dancing (1987) och The Commitments (1991) i genren.

Genrens drag delas i övrigt ofta av komedin. Det är just komedin som smälter samman mest naturligt med den uppsluppna och glädjestinna musikalen där dialogen plötsligt kan övergå i sång.

Vilken som är den första musikalfilmen är heller långt ifrån lätt att säga. Jazzsångaren (Jazz Singer) från 1927 som är den första ljudfilmen brukar ibland även räknas som den första musikalen. Den innehåller sångnummer, men formmässigt är den bara delvis att betrakta som musikal och den är långt ifrån att tjäna som prototyp för genren.

Innovativ scenografi och filmteknik

42:a gatan (42nd Street) från 1933 var en stilbildande film som skulle omskapa musikalen och sätta ett mönster för dess fortsättning. De uttänkta scenografierna och koreografierna hade aldrig förr skådats på liknande sätt av en filmpublik. Detta berodde på att innovativ filmteknik användes som innebar att dansarna filmades från nya vinklar, såsom underifrån och ovan. Vidare användes spår där vagnar kunde låta kameran färdas utmed golvet. Dessa saker medförde att scenografin kunde innefatta långt fler moment då dansare kunde bilda symmetriska figurer som kunde betraktas från ovan och publiken kunde också komma närmare inpå dansarna genom den rörliga kameran. Till exempel en scen visar från en dansares perspektiv hur denne svingas fram på golvet mellan bredbenta kvinnliga dansare uppställda på rad. 42:a gatan som fick Oscar för bästa film har vid sidan om dansnumren en väl fungerande story vars ingredienser skulle återanvändas i senare filmer.

Filmvetaren Ronald Bergan omnämner en ytterligare anledning till genrens popularitet: ”lättklädda damer och sexuella anspelningar gick censuren nästan helt förbi när de förekom inom musikalens till synes harmlösa ramar.” Det fanns gott om ”lättklädda damer” i 42:a gatan och i Footlight Parade som hade premiär några månader senare finns en än mer vågad scen där kvinnliga dansare i baddräkter filmas under vattnet.

En annan av de tidiga filmerna som skulle bli stilbildande var Broadways melodi (The Broadway Melody, 1929). Den blev början på den undergenre som kallades backstagemusikalen där uppsättningen av en show och dess förberedelser utgör handlingen. Exemplen som skulle komma är många och ovan nämnda 42:a gatan är ett sådant, men också en film som De röda skorna (The Red Shoes, 1948).

En av de stora regissörerna i genren var Stanley Donen som inledde sin karriär 1949 med On the Town (New York dansar). Som film kan den passerat sitt bäst före-datum, men den är historiskt intressant då sång- och dansnumren för första gången inte enbart var inspelade i studio utan även i utomhusmiljöer.

Dansen och sången

En stor avdelning inom musikalen utgjordes av dans och särskilt var det fråga om steppdans. Steppdansen förenar dansens rörelser med rytm. Skorna som används har steppjärn på bakre och främre undersidorna, vilka alstrar ljud i kontakten med underlaget.

Det finns både kvinnliga och manliga steppdansare, men förmodligen allra mest berömd är Fred Astaire. Astaire syntes i ett flertal filmer av vilka Top Hat (1935), Dansen går (Swing Time, 1936) och Den stora premiären (The Band Wagon, 1953) är tre av de mest berömda. Hans kvinnliga danspartner i flera filmer var Ginger Rogers.

En annan av de största stjärnorna som rörde sig med artistisk ackuratess i dansnummer var Gene Kelly. Hans stora genomslag skedde i filmerna En amerikan i Paris (An American in Paris, 1951) och Singin’ in the Rain (1952).

Den viktigaste birollen i En amerikan i Paris utgjordes av Leslie Caron som senare bland annat skulle ses i huvudrollen i musikalen Gigi, ett lättfärdigt stycke (Gigi, 1958). När hennes rollgestalt Lise presenteras sker det på ett sätt som inte kunnat ske i någon annan genre. I en scen där en av filmens personer berättar för en annan om henne på ett café skiftar kameran till att visa de båda i en spegel i en ram, fast snart övergår bilden i ramen att visa flickan de talar om. Vi ser henne i flera direkt påföljande dansnummer där hennes dansstil och utstyrsel skiftar i samband med att vi fortfarande hör de pratandes röster där den ena beskriver hennes personlighetssidor. Att på detta sätt använda sång- eller dansnummer för att snarare vidareutveckla handlingen än av att avbryta den var ett av särmärkena på flera av filmerna som producerades av filmstudion MGN.

En amerikan i Paris är en påkostad film där inte minst finalnumret involverar en mycket raffinerad och grandios scenografi med kulisser av både det samtida och historiska Paris.

Efter En amerikan i Paris skulle Gene Kelly inta huvudrollen i en film, i vilken han också var medregissör, som blev en ännu större publiksuccé. Ledmotivet med samma titel som filmen ”Singin’ in the Rain” medverkade till kassasuccén. Handlingen har vissa likheter med den i 42:a gatan där en kvinnlig dansare som stått i bakgrunden oväntat får chansen att ta steget ut i rampljuset (ett återkommande berättartema i genren). Vad som ändå mer än själva handlingen bidrog till att Singin’ In the Rain blev en hit och sedermera klassiker är förmodligen energin och lekfullheten hos de tre huvudrollsinnehavarna i glänsande dansnummer.

Judy Garland slog igenom som 13-åring i Trollkarlen från Oz (The Wizard of Oz, 1939). Filmen följer ett av musikalens teman, att blanda verklighet och fantasi, på ett radikalt sätt: den bistra verkligheten för den unga flickan Dorothy byts ut till en sagovärld och i samma sekund övergår också filmen från svart-vitt till färg.

Garland lyckades mycket tack vare sin sångbegåvning vad många andra inte lyckades med i Hollywood: att gå från att vara barnstjärna till att fortsätta få stora roller som vuxen. Det var dock inte alldeles enkelt; under ett par år var hon kontraktslös, men gjorde sedan en stark comeback i En stjärna föds (A Star Is Born, 1954). Avvikande från typfallet var musikalen En stjärna föds inte en förening med komedin utan med dramat.

Judy Garland skulle gifta sig med Vincente Minnelli, regissör till klassiska musikalfilmer som Vi mötas i St. Louis och Den stora premiären. De fick en dotter, Liza Minelli som precis som Judy började uppträda på scenen i ung ålder. I större sammanhang fick hon bland annat axla huvudrollen som nattklubbssångerskan i musikalen Cabaret (1972).

Nedgång

Musikalens storhetstid avslutades under 1960-talet. Därefter följde en period med minskade antal filmproduktioner i genren, men som kan avläsas i diagrammet har produktionerna ökat på nytt efter 1970-talet (diagrammet bör bara ses som en ungefärlig avstämning då det finns flertalet filmer inkluderade som inte är självfallet hemmahörande i genren).

Som en vändpunkt utpekas Hello, Dolly som 1969 gick upp på biograferna och blev ett publikfiasko, vilket fick filmbolagen att delvis vända musikalen ryggen för en tid framåt.

Att Hello, Dolly inte drog folk till biosalongerna är så klart inte den enda anledningen till att musikalen på film drabbades av en nedgång. Redan i början av föregående decennium hade Den stora premiären (The Band Wagon, 1953) varslat om hur tiden låg. Filmen är en kommentar om sin egen genres ställning som redan hunnit bli, åtminstone delvis, nostalgi. I huvudrollen spelar Fred Astaire karaktären Tony Hunter som är en semi-biografisk avbild av stjärnan. Hunter har kommit till åren och hans stjärna har bleknat på Hollywood-himlen. När han tidigt i filmen stigit av tåget och återser New York utbrister han bedrövat ”What have happened to 42nd Street”, vilket kan ses som en kommentar inte bara över förändringarna på gatan där han står utan också beträffande filmgenren han länge varit en del av då 42:a gatan kan ses som dess första tidiga klassiker.

Filmer från 1970-talet och framåt

Det gjordes förstås storfilmer inom genren även fortsättningsvis, fast mer sporadiskt. Regissören och koreografen Bob Fosse gjorde till exempel Cabaret (1972) och Showtime (All That Jazz, 1979) där särskilt den senare visade prov på nytänkande.

En ny undergenre hade kommit till i form av rockmusikalen i slutet av 1960-talet. Startpunkten var uppförandet av Hair som drygt tio år senare filmatiserades av Milos Forman. Uppmärksammad blev också Tommy (1975) som baserades på musik av The Who. Det var dock inte så att det dessförinnan uteslutande handlat om orkestral musik – ett tidigt exempel där rock paras med musikal är Rock Around the Clock från 1956.

Lyckade försök att tilltala yngre publikkretsar inföll med filmer som Saturday Night Fever (1977) och Grease (1978), båda med John Travolta i huvudrollen. I Saturday Night Fever var det långt till steppdansen och i stället gällde annan form av dans på blinkande golv och under snurrande discokulor.

Bland senare filmsuccéer inom genren kan nämnas Evita (1996), Moulin Rogue (2001) och Chicago (2002).

Den animerade musikalfilmen

Även inom den animerade filmen har musikaler funnits under lång tid, där form och innehåll bildar en naturlig länk till sång och musik. Snövit och de sju dvärgarna (Snow White and the Seven Dwarfs, 1937) är ett tidigt och – tack vare den episod som länge sänts på julaftnar – höga välkänt exempel. En av de många senare filmerna från Walt Disneys filmstudio som fått rejält genomslag är Den lilla sjöjungfrun (The Little Mermaid, 1991).

© Oskar Strandberg för Filmhistoria.se

‹ Översikt genrerFilm noir – definition, historik och filmexempel ›

Källor:
Film (2007), Ronald Bergan
tamswitmark.com/blog_items/a-brief-history-of-musicals-on-film
www.britannica.com/topic/42nd-Street-film-1933
en.wikipedia.org/wiki/List_of_musical_films_by_year

Tillbaka till toppen av sidan