Fred Astaire - ett filmurval

Fred Astaire (1899–1987) var redan från barnsben involverad i underhållningsbranschen: han uppträdde på Broadway med sin syster vid fyra års ålder. Sedan blev det Hollywood och filmen; vid sidan av detta gjorde han teveframträdanden. Astaire skulle visa sig ha en unik scenpersonlighet i vilken han kombinerade karisma, komisk tajming och elegant flärd.

Astaire influerade musikalfilmen genom att insistera på att dansscenerna visades med statisk kamera och på avstånd i stället för växlingar av närbilder och varierade vinklar (vilket ändå kan förekomma i hans filmer, fast sällan). Han utformade ofta själv koreografin. Dansnumren leds av det spontana och ger känslan av det i situationen improviserade. Inom filmmusikalen har få som han kunnat använda dansen som uttrycksmedel. Ofta var hans danspartner Ginger Rogers. Det var i Flyg med till Rio (Flying Down to Rio, 1933) som Fred Astaire och Ginger Rogers spelade mot varandra för första gången. Se vidare filmografi.

En glad skilsmässa (1934)

Förutom att Astaire inte haft huvudrollen i sin två första filmer blir också En glad skilsmässa (The Gay Divorcee, 1934) hans första helgjutna film med fyndig dialog i lekfull anda.

Det blir kärlek vid första ögonkastet då Guy (Astaire) sammanstöter med Mimi (Gingers Rogers) i samband med en resa. Det vill säga Guy är himmelskt betagen medan Mimi mest är förtretad över den andres närvaro.

Fred vill återse Mimi (som han dock inte ens känner vid namn vid detta laget) och inledande metoden är att gå runt på Londons gator och söka henne bland stadens tre miljoner kvinnor, enligt vad som utsägs i filmen av Egbert (Edward Everett Horton). Men ett osannolikt sammanträffade är förstås enkelt att verkställa i filmens värld.

Fred Astaire är formidabel som kärlekskrank. Edward Everett Horton som Astaires parhäst bidrar till underhållningen med sin noskiga blandning av perplex ängslighet och chosig stramhet. Ginger Rogers är något begränsad i sitt minspel, men fungerar som ofta annars utomordentligt med Astaire i spel och dans.

Top Hat (1935)

Top Hat som är en av de mest hyllade av Astaires filmer är en musikal med inte alltför många dans- och sångnummer – när de sker är de kännetecknande Astaires idé av musikalen väl inbäddade i handlingen. Mycket vilar på en stark intrig som dessutom är utrustad med en underhållande och fyndig dialog. Som är fallet i många Astaire-Rogers-kollaborationer på vita duken handlar det här om förvecklingskomedi.

Astaires rollgestalt förälskar sig i Gingers dito. Fast hon blir strax av uppfattningen att han är gift medan han i sin tur blir ovetandes placerad i rollen som mannen som bedrar sin fru, vilket sker fullständigt skoningslöst till på köpet. Gingers rollgestalt blir än mer förbluffad då den hon tror är hans fru uppmuntrar deras amor. Ja, Top Hat är en film som är lättare att rekommendera än att beskriva.

Flottan dansar (1936)

Fred Astaire som matrosen Bake Baker i Flottan dansar (Follow the Fleet, 1936) har en mindre elegant framtoning än vanligt: lite slängigare och passar på att tugga tuggummi, fast med samma spjuveraktigt leende charmar han publiken.

Efter att ha gått i land i en hamnstad råkar han sin gamla flamma Sherry Martin (Ginger Rogers) som uppträder som sångerska på en sylta. Vi får se Astaire och Rogers i pardanser, graciösa, explosiva och kreativa nog att imponera på även de som annars inte bryr sig det minsta om dansanta inslag i film.

Bake och Sherry famlar för att upprätthålla sin relation, men tillgivenheten är stor. I sidointrigen famlar ett annat par i kärlekens tecken, Bilge (spelad av Randolph Scott som är mest igenkänd från westerns) och Connie (spelad av Harriet Hilliard).

Dansen går (1936)

Åren 1934–1936 kan sägas vara Astaires guldera. I Dansen går (Swing Time, 1936) spelar Astaire på nytt mot Ginger Rogers. Formeln börjar kännas igen. Hans rollgestalt John ”Lucky” Garnett råkar stöta på Penelope ”Penny” Caroll (Rogers) och än en gång blir Astaires karaktär förtjust på momangen medan Rogers håller sig kallt avvisande.

Intrigens jobb är förstås att rätta till denna asymmetri. Och den måste också överbrygga långt gångna giftasplaner där Astaires rollgestalt ännu inte passar in i bilden.

Astaire och Rogers förehavanden som Lucky och Penny är denna gång mer av regelrätt romans och de är således mindre ett team, vilket inte förlänar filmen som drag av komedi med associationer till screwball. Det är dock ändå inte felaktigt att ge Dansen går antingen beteckningen musikal eller romantisk komedi.

Får jag lov? (1937)

Fred Astaire spelar en balettdansör vid namn Petrov, vilket föranleder en skämtsam imitering av en ärkeryss samt att balettdans möter stepdans, vilket blir ett tema, inte minst i dansnumren.

Petrov är imponerad av just en firad stepdansör vid namn Linda Keene (Ginger Rogers). Han gör en framgångslös visit på ett hotellrum, men ser till att stöta på henne en andra gång på fartyget Queen Mary på färd från Paris till New York. Hon är alltjämt ointresserad, men Petrovs charm och dans vänder småningom på steken.

Intrigen i Får jag lov? (Shall We Dance?) har en del paralleller med The Gay Divorcee. Och återigen får vi se Edward Everett Horton som Astaires aparta sidekick, denne gång spelar Horton en impressario. Och än en gång får vi se Horton gå i pantomimiska och verbala närkamper med Eric Blore.

Den stora premiären (1953)

Fred Astaire hade redan 1946 bestämt sig för att avsluta karriären då han kände sig osäker på sin status i filmvärlden och fortsatta dragningskraft. Även om hans storhetsdagar var på 1930-talet finns det pärlor bland filmerna som kom därefter. Och det gäller inte minst Den stora premiären (Bandwagon, 1953) med regi av Vincent Minelli (som bland annat tidigare regisserat Astaire i Yolanda and the Thief).

Musikalen är en sorts självkommentar med Astaire i huvudrollen som Tony Hunter, fast som mest av allt är han själv. Hunter är en firad aktör, men numera till åren och med sina stora bedrifter långt bakom sig. Fast då hans vänner Lester (Oscar Levant) och Lily (Nanette Fabray) föreslår hans medverkan i en scenshow som ska bli hans stora comeback kan han omöjligen avböja.

Silkesstrumpan (1957)

Bland de sevärda filmerna med den sene Astaire ingår Silkesstrumpan (Silk Stockings, 1957). I Technicolor ser vi en något bedagad Astaire – och likaså en bedagad Peter Lorre i rollen som rysk partimedlem – denna gång i rollen som regissör.

Astaire är fortfarande i trim även om dansnumren är färre och mindre frenetiska. Koreografin är utsökt och elegansen och spontaniteten känns igen.

Silk Stockings är något av en fars där det drivs en del med den sovjetiska politikens järnhårda inställning. Men de stereotypiska karaktärerna i form av partimedlemmar blir som förbytta av det romantiska Paris.

*

Fred Astaire dog 1987, 88 år gammal. Filmkarriären pågick under 35 år, från debuten i Dancing Lady 1933 till dokumentären That's Entertainment! III (1994). Men det är under 1930-talet som han inträder de klassiska rollerna och därefter är The Band Wagon från 1950-talet en av de mest minnesvärda musikalerna. Även om storhetstiden infaller tidigt i karriären är Astaire ingen (föredetting) i kommande skeden. Utöver ovan nämnda är exempelvis Holiday Inn (1942) och Three Little Words (1950) är klart sevärda. Det är snarare musikalen som genre som tappar popularitet och därför föll en del filmer snart i glömska som gjordes då musikalen inte längre sågs som en särskilt relevant filmgenre.

© Oskar Strandberg för Filmhistoria.se

‹ Översikt regissörerJames Dean ›

Tillbaka till toppen av sidan