Michelangelo Antonioni

Michelangelo Antonioni (1912–2007) var en av de främsta företrädarna för den modernistiska filmen där två av huvudverken är Äventyret (L’avventura) och Blow-Up – Förstoringen (Blow-Up, 1966). Hans filmer kännetecknas av ett långsamt berättartempo och ett återkommande fokus på människans ensamhet och främlingskap i det moderna samhället. Hans brott med traditionella berättarformer kom att utöva ett stort inflytande på senare generationers filmskapare.

Antonioni började sin bana som filmkritiker och dokumentärfilmare innan han långfilmsdebuterade med En kärlekskrönika (Cronaca di un amore, 1950). Under 1950-talet utvecklade han gradvis en personlig stil i filmer som Väninnorna (Le amiche, 1955) och Skriet (Il grido, 1957), där miljöer och stämningar var lika viktiga som handlingen.

Det internationella genombrottet kom med Äventyret (L’avventura, 1960). vid premiären i Cannes möttes den av högljudda burop, visslingar och hånskratt. Flera kritiker ansåg att den var tråkig, långsam och ofärdig. Med tiden kom den emellertid att betraktas som ett banbrytande verk. Tillsammans med Natten (La notte, 1961) och Feber (L’eclisse, 1962) bildar filmen den så kallade trilogin om alienation, där Antonioni skildrar människors känslomässiga isolering mot en fond av modern arkitektur och urbana miljöer. Monica Vitti spelade huvudroller i samtliga filmer.

Monica Vitti

Monica Vitti som Vittoria som bryter upp sitt förhållande i Feber.
Bild: Feber (L’eclisse, 1962)

År 1964 regisserade Antonioni Den röda öknen (Il deserto rosso), hans första färgfilm. Här utnyttjade han färgerna på ett medvetet och konstnärligt sätt för att förstärka huvudpersonens psykiska tillstånd och den industriella miljöns främmandegörande karaktär.

Med Blow-Up – Förstoringen (Blow-Up, 1966) nådde Antonioni en stor internationell publik. Filmen, som utspelar sig i det samtida London, blev en stor framgång hos kritikerna och belönades med Guldpalmen i Cannes. Genom berättelsen om en modefotograf som av en slump tror sig ha fångat ett mord på bild utforskar filmen frågor om verklighet, perception och sanning.

Antonioni fortsatte därefter med engelskspråkiga produktioner som Zabriskie Point (1970), en skildring av den amerikanska ungdomskulturen, och Yrke: Reporter (The Passenger, 1975), med Jack Nicholson i huvudrollen. Dessa filmer fick ett blandat mottagande när de hade premiär.

Efter en svår stroke 1985 minskade Antonionis produktion, men han återvände till filmskapandet med Bortom molnen (Al di là delle nuvole, 1995), som färdigställdes i samarbete med Wim Wenders.