Luis Buñuel

Den spanske regissören Luis Buñuel (1900–1983) räknas som en av filmhistoriens mest originella filmskapare, känd för filmer som Borgarklassens diskreta charm. I hans filmer blandas surrealism med sarkastisk samhällssatir och religionskritik.

Buñuel föddes i spanska staden och studerade senare i Madrid där han kom i kontakt med bland andra Salvador Dalí. Samarbetet med Dalí ledde fram till kortfilmen Den andalusiska hunden (Un Chien Andalou, 1929). Dess drömlika ton gjorde den till ett av surrealismens mest berömda filmverk, men i filmhistorien är den främst omtalad genom sin chockerande öppningsscen. Uppföljaren Guldåldern (L’Âge d’Or, 1930) väckte även den starka reaktioner genom dess provokativa syn på religion och borgerliga värderingar.

Efter ett längre uppehåll kom Buñuel att arbeta i exil, framför allt i Mexiko, under 1940- och 50-talen. Ett av de mest uppmärksammade verken från denna tid är Los Olvidados (1950), en skildring av fattiga ungdomars liv i Mexico City. Filmen kombinerar social realism med surrealistiska element och gav Buñuel internationellt erkännande på nytt.

Under 1960-talet återvände Buñuel till europeiska filmproduktioner och det var under följande år han skapade flera av sina mest hyllade filmer. Viridiana (1961) vann Guldpalmen i Cannes, men förbjöds i Spanien och blev kritiserades av Vatikanen för sin religionssatir.

Därefter följde filmer som Dagfjärilen (Belle de Jour, 1967) och Borgarklassens diskreta charm (Le Charme discret de la bourgeoisie, 1972), i vilka Buñuel fortsatte att utforska sexualitet, drömmar och det borgerliga samhällets ritualer. I många av hans filmer suddas gränsen mellan verklighet och fantasi ut genom oväntade berättargrepp och surrealistiska kontraster.

Surrealistisk film

Natten personifierad av en kvinna som släcker ljuset där man och hustru lagt sig till sömns.
Bild: Frihetens fantom (Le fantôme de la liberté, 1974)

Buñuels sista film blev Begärets dunkla mål (Cet obscur objet du désir, 1977), i vilken huvudpersonen spelas av två olika skådespelare utan förklaring – ett typiskt exempel på regissörens lek med publikens förväntningar.