Marilyn Monroe - ett filmurval

Under en period var Marilyn Monroe Hollywoods mest berömda kvinnliga skådespelare. Hennes tragiska och mystiska död har bidragit till mytologiseringen av henne som en av populärkulturens odödliga. Bland hennes idag mest hågkomna filmer ingår bland annat Flickan ovanpå och I hetaste laget.

Norma Jean Baker stod det på hennes första vigselattest Jean var egentligen Jeanne och Norma kan ha varit inspirerat av en av dåtidens största Hollywoodaktriser, Norma Talmadge (1894–1957). Baker var efter moderns första man; hennes riktiga pappa var då okänd och ville senare inte veta av henne. Modern blev intagen på mentalsjukhus där hon några år därefter avled. Norma var då ännu ett barn som tillbringade sin uppväxt på olika fosterhem.

Hennes första steg mot en skådespelarkarriär togs som fotomodell och det var vid denna tid hon började blondera håret (hennes naturliga hårfärg var ljusbrun). Hon fick kontrakt med en Hollywood-studio och antog det mer välklingande namnet Marilyn Monroe – om Talmadge tidigare varit inspirationskällan var det nu teateraktrisen Marilyn Miller samt Marilyns mormor som burit namnet Monroe.

Karriären sköt inte iväg utan kröp snarare. Vägen mot stjärnglansen kantades av obetydliga roller och insatser i B-filmer. I en B-film, Ladies of the Chorus (1948), gavs hon sin första större roll. Året 1950 hade hon två mindre roller i betydande filmer som The Asphalt Jungle och All About Eve. Nu börjar hon få fler och någorlunda framträdande roller i relativt stora produktioner inklusive komedin Föryngringsprofessorn (Monkey Business, 1952) där hon bland annat spelar mot Cary Grant och dramafilmen Urladdning (Clash by Night, 1952) där Barbara Stanwyck och Robert Ryan är de ledande namnen. Se vidare filmografi.

Det stod snart klart att Marilyn Monroe besatt sällsynt utstrålning och därtill stor talang. Hennes skönhet och sexuella utstrålning gjorde henne dessutom betraktad som en ”sexgudinna”. I Norman Mailers bok om Marilyn Monroe karaktäriserar han henne bland annat som någon som exponerade sig vågat, men utan att övergå i det vulgära – ”hennes färgstarka och trotsiga sexualitet hade något mystiskt och rent av återhållsamt över sig”.

Drama på hotell (1952)

Medan Marilyn Monroe ofta sammankopplas med ”sex appeal” är det naivt drömska ett annat kännetecken. I Drama på hotell (Don't Bother to Knock, 1952) uppvisar hon bägge dessa sidor. Nell (Monroe) som är från Oregon ser just ser ut som en ung flicka som just anlänt till storstaden när hon stiger in på hotellet där hennes farbror Eddie (Elisha Cook Jr.) är anställd som hisskötare.

Det är tänkt att hon ska tjänstgöra som barnpasserska under kvällen, men vad som kunde vara en stillsam sinekur utvecklas till något annat. Nells dubbelnatur får henne att anta nya skepnader. Jed Towers (Richard Widmark) som är inkvarterad på samma hotell och uppvaktar henne har sina dubier: ”You are silk on one side and sandpaper on the other”.

Fastän Drama på hotell inte ingår i kategorin storfilmer agerar Marilyn Monroe med stor inlevelse i en komplicerad rollgestaltning. Att den engelska titeln Don’t bother to knock åsyftar uttrycket ”Schizophrenia don't bother to knock”, som bildligt beskriver hur sjukdomen utan förvarning kan förvandla en persons liv, är uppenbart. Monroe hade indirekta personliga erfarenheter av sjukdomen och samtidigt med att hon spelar en person med schizofrena sidor har hennes mor nyligen kommit ut från mentalsjukhuset där hon vårdats för schizofreni.

Niagara (1953)

Niagara (1953) innebar Monroes första huvudroll och även hennes första färgfilm. Omkring tiden för filminspelningen hade pressen fått nys om den nakenkalender där Marilyn medverkade. Pinupbilden kunde tillintetgjort hennes karriär, men i stället stimulerade den hennes image som sexsymbol.

Att filmen sedan gör en stor sak av Monroes sexuella dragningskraft är odisputerbart. I hennes första scen ligger hon i sängen med axlarna och övre delen av bysten blottade under täcket och med rött läppstift. Strax därpå följer en vågad duschscen.

Niagara är inte alltför märkvärdig som film, men Monroes närvaro höjer sevärdheten. Hennes persona är någonstans mellan det lättfotade och intagande. Att Marilyn är något av en sexuell naturkraft går inte att förneka, men femme fatale-karaktären Rose Loomis med mord i sinnet går inte självklart ihop med Monroes persona; det finns något naivt hos hennes gestalt som är svårt att undanröja och ersätta med kyla.

Herrar föredrar blondiner (1953)

Herrar föredrar blondiner (Gentlemen Prefer Blondes, 1953) med regi av Howard Hawks var den första film där Marilyn Monroe till fullo kunde visa upp sin stora talang för komediroller.

I denna musikal – även om det förvisso är relativt få dans- och sångnummer (Marilyn sjunger sina sånger själv, vilket hon skulle fler gånger och exempelvis i I hetaste laget) – gör hennes karaktär Lorelei tillsammans med Dorothy (Jane Russell) en Atlantkryssning. Dorothy ska agera Loreleis förkläde och det kommer visa sig att hon blir väl sysselsatt.

Den stenrika man som Dorothy träffat kan följa med på resan och tycks inte lita på Dorothy/Marilyn som mer än något annat bedåras av pengar och smycken.

Det visar sig att ägare av en av världen största diamantgruvor finnas ombord på kryssningen. Att han är mer än dubbelt så gammal än Monroe tycks inte bekymra henne det minsta. Hon utgör en ”dum blondin”, men är själv av annan uppfattning: att falla för män för att de ser bra ut i stället för att de medför annan slags nytta kommer för henne närmare dumhet.

Herrar föredrar blondiner har diverse likheter med Hur man får en miljonär (How to Catch a Millionaire) som hade premiär senare samma år där Monroe bildar en trio med Betty Gable och Lauren Bacall.

Flickan ovanpå (1955)

I Flickan ovanpå (The Seven Year Itch, 1955) spelar Marilyn mot Tom Ewell som dennes granne på våningen ovanpå. Liksom i Don't Bother to Knock har Marilyns karaktär (som inte nämns vid namn) anlänt till New York från småstaden och har tagit med sig sina naiva manér.

Filmen är adapterad från en pjäs av George Axelrod med samma titel. Originaltiteln refererar till uttrycket ”seven-year itch” som utgår från idén på en nedgång i äktenskapet efter sju år (vilket som framgår stämmer på filmens äktenskap).

Medan frun och sonen lämnat staden under sommaren har Richard (Ewell) som familjeförsörjare tvingats stanna kvar i staden. Ingrodd i det äktenskapliga prövas han till det yttersta när han hamnar på tu man hand med den intagande flickan ovanpå. Deras samspel är strålande: Ewells diverse neurotiska åthävor ackommoderar Monroes famnar av naturlig charm.

Filmen blev en succé och Marilyn gavs äntligen ett bättre kontrakt än det hon haft i åratal sedan hon först kontrakterades av Fox. Dessutom kunde hon starta ett eget produktionsbolag för ytterligare filmer vid sidan om det hon gjorde för Fox – hon var ofta missnöjd med de roller hon tilldelats av filmbolaget. Det är därmed troligt att hon var missnöjd också med rollen i Flickan ovanpå – än en gång spelar hon en charmig, men dum blondin därjämte en sexbomb som vant sig att alla män vill ha omkull henne. Fast ser man filmen är det ändå svårt att inte tänka sig att hon trivs i rollen. 

Att Marilyn redan var en stjärna och mycket mer än så görs alldeles klart av en replik i filmen. ”Maybe it’s Marilyn Monroe(!)”, utbrister Richard i ett försök att skämta bort det oerhörda att han skulle ha en flicka på besök när frun är på telefon med det än mer oerhörda att det skulle vara denna kändis. Förutom det lustiga att det är Monroe och de metaskikt det skapar hade få skådespelare kunnat ha omnämnts på detta vis, vilket visar att hon var en (sex)symbol som upptagits i det folkliga medvetandet

Den kanske mest klassiska scenen av alla med Marilyn Monroe finns i Flickan ovanpå och utspelas då hon beträder ett tunnelbanegaller. När tåget passerar strömmar luften upp och lyfter hennes klänning.

Prinsen och balettflickan (1957)

Marilyn är en amerikansk danserska (en show girl som inte är detsamma som balettdansös, vilket innebär att den svenska titeln är något missvisande) inbjuds att privat dinera med prinsen som tillfälligt härskar över Karpatien. Vad som är tänkt att bli en tillställning på prinsens villkor blir snart något annat.

Intrigen inrymmer ett maktspel om makten över detta rike, men främst gäller det den oväntade kärlekshistoria som utspelar sig mellan danserskan och prinsen. Marilyn är bedårande i sitt naturliga och just därför malplacerade uppträdande i prinsens närhet. Hennes vederkvickande gyckel är en del i ett samspel – där den andra delen är Laurence Olivier – som på många sätt är lika lyckat som det med Tom Ewell i Flickan ovanpå. De är ett sanslöst omaka par och att de till slut faller för varandra är kanske bortom det trovärdiga, men lättsamma komedier propsar heller inte på fullständig trovärdighet.

Prinsen och balettflickan (The Prince and the Showgirl, 1957) är en tämligen okänd film som inte förtjänar att falla i glömska.

I hetaste laget (1959)

Att två män klär ut sig till kvinnor (man bör ge eloger till Tony Curtis och Jack Lemmon att de åsidosätter alla tankar om bevarad manlighet) är en garant för att missförstånd ska följa som på beställning med komiska konsekvenser.

För regi står Billy Wilder (som tidigare regissera Monroe i The Seven Year Itch) och som vanligt gäller Billy Wilder-filmer för dialog med fyndiga repliker från one liner-fabriken.

För Marilyn Monroe blir det att ännu en gång att axla rollen av en ”dum blondin”, fast den här gången har hennes rollfigur alkoholen i följe samt svärtan från hopplös kärlek; bådadera återspeglade tragiskt nog skådespelarens eget liv. Marilyn hade omvittnat svårt att komma ihåg sina repliker. Något som är svårt att märka i det färdiga resultatet och dessutom är Curtis och Lemmon de viktigaste skådespelarna för filmen.

De missanpassade (1961)

De missanpassade (The Misfits, 1961) utgår från en novell av Arthur Miller som han omarbetade för filmen. Den skrevs i själva verket för Marilyn, för att hon skulle kunna inträda i en karaktär som var mer flerdimensionell än hennes tidigare. Miller var själv med på inspelningarna, men hans äktenskap med Marilyn var på upphällningen.

Filmen försenades och drog långt över budget. Marilyns ohälsa var en betydande faktor. Norman Mailer skriver i sin romanbiografi: ”Hon är så sjuk som hon aldrig varit förut. Det är hennes smala lycka att filmen inte görs i färg så att man kan se de röda flodbäddarna i hennes ögon som har förlorat sin vithet.”

Monroes bruk av sömnmedel började tidigt och skulle bli ett missbruk. Hennes försenade ankomster till scener under filminspelningar var notoriska och att övriga fick vänta länge berodde vissa gånger på att hon helt sonika somnat.

Vid ett tillfälle tvingades hon lämna inspelningarna i Nevadaöknen för att flygas till Los Angeles för att läggas in på en sjukklinik. Men hon återvänder och kan återta inspelningar till vad som blev hennes sista fullbordade film. Filmen blev en publiksuccé, men det är föga överraskande då den inte alls har samma kommersiella tillgänglighet som exempelvis Flickan ovanpå eller I hetaste laget. Inte mindre är det en film vars rykte som filmverk lär stå sig länge.

En tragisk fotnot är att Clark Gable avled bara dagar efter filminspelningarna avslutats. Han hade ett känt hjärtfel som medförde att döden fanns i hans närhet.

*

Marilyn Monroe genomgick flera depressioner och hennes ökade bruk av mediciner hade vid några tillfällen resulterat i överdoser och nästan kostat henne livet. Hennes tragiska död vid 36 års ålder är inte helt klarlagd, men det mesta tyder att det berodde på ett för stort intag av sömnpiller vid ett och samma tillfälle.

© Oskar Strandberg för Filmhistoria.se

‹ Översikt regissörerJames Dean ›