Luchino Visconti

Luchino Visconti (1906–1976) var en italiensk filmregissör och en av efterkrigstidens mest betydande europeiska filmskapare. Hans filmkarriär kom att röra sig mellan två till synes motsatta uttryck: den italienska neorealismens sociala verklighetsskildring och praktfulla historiska dramer präglade av aristokratiska miljöer, konst och kultur. Gå till filmografi.

Viktigt för Viscontis väg in i filmen var kontakten med den franske regissören Jean Renoir som förmedlats via Coco Chanel. Genom Renoir fick Visconti sina första erfarenheter av professionell filmproduktion och en viktig influens under hans tidiga karriär.                     

Som långfilmsregissör debuterade Visconti med Köttets lust (Ossessione, 1943), en fri filmatisering av James M. Cains roman The Postman Always Rings Twice. Med sina vardagliga miljöer och sin skildring av människor utanför det etablerade samhället har filmen ofta betraktats som en föregångare till den italienska neorealismen. Denna inriktning blev ännu tydligare i Jorden skälver (La terra trema, 1948), där Visconti använde verkliga sicilianska fiskare som skådespelare i berättelsen om ett fattigt fiskarsamhälle.

Med Senso (1954) tog Viscontis filmskapande delvis en ny riktning. Filmen utspelar sig under Italiens enande på 1800-talet och förenar melodram med politisk och historisk analys. Den markerade också hans successiva övergång till den påkostade historiska film som senare skulle bli starkt förknippad med hans namn. Under tiden fortsatte han att skildra det moderna Italien med en stil präglad av social realism. I Rocco och hans bröder (Rocco e i suoi fratelli, 1960) följer han en familj från Syditalien som flyttar till Milano. Filmen förenar neorealistiska drag med ett melodramatiskt berättande.

Ett av Viscontis främsta verk blev Leoparden (Il Gattopardo, 1963), efter Giuseppe Tomasi di Lampedusas roman. Burt Lancaster spelar den sicilianske fursten Don Fabrizio, som betraktar hur den aristokratiska samhällsordning han tillhör långsamt försvinner under Italiens enande. Alain Delon och Claudia Cardinale medverkar i andra centrala roller. Filmen sammanför flera av Viscontis främsta kännetecken: historisk detaljrikedom, storslagen scenografi och en melankolisk fascination inför en samhällsklass på väg mot sin undergång.

Under den senare delen av karriären blev teman som dekadens, förfall och död alltmer framträdande. De fördömda (La caduta degli dei, 1969) skildrar en tysk industrifamiljs moraliska upplösning under nazismens framväxt. Det obscent sexuella utgör en del i den dekadens och utgör ett återkommande motiv i några av Viscontis verk, något som manifesterades av antydda homosexuella begär med pedofila inslag i Döden i Venedig (Morte a Venezia, 1971), efter Thomas Manns kortroman. I filmen som är ett av regissörens mästerverk gestaltas åldrande och skönhetsdyrkan speglat i ett praktfullt men samtidigt förruttnande Venedig.

Döden i Venedig

Den hänförande öppningsscenen i Döden i Venedig där fartyget med filmens huvudperson spelad av Dirk Bogarde approcherar den mytomspunna staden.
Bild: Döden i Venedig (Morte a Venezia, 1971)

Efter en stroke 1972 fortsatte Visconti trots kraftigt försämrad hälsa att regissera. Den oskyldige (L'innocente, 1976) blev hans sista film och hade premiär samma år som Visconti avled.