Kriminalfilm som genre

En genomgång av kriminalfilmen med genredefinition, historia och filmexempel.

Genredefinition

I fiktionens värld är brott en väl beprövad företeelse och biobesökare har sedan filmens tidiga dagar avsmakat dess ingredienser. På grund av mängden filmer som innehåller brott av något slag är det en genre utan klar avgränsning och ibland används i stället action, noir, thriller eller western. Samtidigt kan exempelvis deckare, gangsterfilmer och rättegångsdramer inordnas i den bredare kategorin kriminalfilm.

Den avgränsning som görs i denna genomgång exkluderar bland annat westernfilmer med bankrån då dessa uppvisar typisk karaktäristik för western med allt från The Great Train Robbery (1903) till The Wild Bunch (1969). Likaså science fiction-filmer där det förvisso sker brott, men som i övrigt syftar till att gestalta en framtidsspekulation, såsom Minority Report (2002). Inte heller vad som i det närmaste är renodlade actionfilmer såsom Die Hard (1988). Eller filmer som Polisskolan (Police Academy, 1984) och Gift med maffian (Married to the Mob, 1988) där det snarare rör sig om komedier med inslag av kriminalitet än om kriminalfilm med inslag av komik.

Många har frågat sig varför brott är så populärt i fiktionens värld. Det handlar förmodligen inte främst om en förkärlek för brott hos den typiska konsumenten av fiktion utan andra saker; Thomas Leitch ger en förklaring i sin studie Crime Films (fritt översatt):

Som alla populära genrer fungerar kriminalfilmer i första hand genom att åkalla och förstärka en rad omhuldade, men inte helt övertygande, samhälleliga klichéer: att vägen till helvetet är kantad med goda föresatser, att lagen står över individen, att brott inte lönar sig. Kriminalfilmer måste bekräfta dessa föreställningar, precis som publiken vill få dem bekräftade, för att upprätthålla tydligheten i de moraliska och juridiska kategorier som gör det möjligt för tittarna att bevara sin känsla av social anständighet och sin trygga plats i samhällsordningen, som laglydiga medborgare som vet vad som är rätt och fel, identifierar sig med de oskyldiga och önskar se de skyldiga straffade.

Vidare skriver Leitch:

Kriminalfilmer bygger alltid på publikens ambivalens inför brott. Mästerbrottslingen är omoralisk men glamorös, den egensinnige polisen bryter mot lagen för att kunna fånga förbrytarna, och offret är hjälplöst och kan inte handla på annat sätt än genom att fånga eller döda brottslingen. Det är därför oundvikligt att filmerna både insisterar på att upprätthålla skillnaderna mellan brottslingar, brottsbekämpare och offer, och samtidigt besatt fokuserar på de flytande och problematiska gränserna mellan dessa kategorier. Kriminalfilmer handlar om det ständiga sönderfallet och återupprättandet av gränserna mellan brottslingar, brottsbekämpare och offer. Denna paradox utgör kärnan i alla kriminalfilmer.

Vilka vi tittare identifierar oss med skiftar förstås, men generellt är gestaltningen liksom den kulturellt nedärvda förförståelsen av normer sådan att flest sympatier infinner sig hos offren för brottet och de som försöker lösa brottet och ställa brottslingarna till svars. Offret har oftast en liten exponering medan hjälten – enligt berättarkonventionen – hamnar i centrum.

Det finns givetvis undantag där förövaren får flest sympatier eller åtminstone att intrigen är laddad med en ambivalens där sidorna mellan gott och ont inte är självskrivna. Sådana filmer har ofta samhällskritik som del av sitt syfte, som i fallen med Bonnie and Clyde (1967) och The Joker (2019).

Historia

Den kanske allra första gangsterfilmen är The Black Hand från 1906 med en speltid på drygt tio minuter. En av de riktigt tidiga gangsterfilmerna av signifikans är The Musketeers of Pig Alley (1912) av D.W. Griffith, också den en kortfilm och med Lillian Gish i en av rollerna.

Som ett av genrens tidiga mästerverk räknas Fritz Langs Dr Mabuse, der Spider (1922), vilken var ett exempel på skildringen av en mästerhjärna i brott och med nästan övermänskliga förmågor.

En annan av produktionerna att nämna från stumfilmstiden är Underworld (1927) av Josef von Sternberg, vilken ibland anses ha banat väg för gangsterfilmen som tog form med Little Caesar (1930), The Public Enemy (1931) och Scarface (1932). Ett återkommande tema märks i en uppåtsträvande gangster som från ung pojkspoling når toppen i brottssyndikatet. Gangsterfilmer skulle bli mycket populära, men också omdiskuterade för att de i vissa fall ansågs glorifiera brottslingen. Efter att Scarface (1932) spelats in ansågs den inte tillräckligt tydlig i sitt ställningstagande, vilket föranledde klippningar och dessutom gavs den en alternativ titel: Scarface: Shame of a Nation.

Som en nästa fas efter att gangstern avglorifieras var att ge brottsbekämparna en mer glamorös framtoning och ett paradexempel var Dick Tracy som adapterades från serietidning till filmduken.

En annan typ av gangsterhjälte blev vanligare och företrädde en mer romantisk bild och handlade lagbrytare predestinerade att gå under. De fiktiva brottslingar vi som åskådare ofta sympatiserar med är de som inte uppvisar kallblodighet och tycks anta en relativ moral, men de får helst inte exemplifiera att brott lönar sig och måste därför slutligen gå under – ofta dödligt sårade av polisens eller en rivals avlossade vapen. Från ett tidigt exempel i Humphrey Bogarts gestaltat i High Sierra (1941) eller till Robert de Niros karaktär i Heat (1995).

Ett tema som tangerar eller rör sig parallellt med den romantiska lagbrytaren är planen om den ”sista kuppen” som ska leda till att brottslingarna överger det kriminella livet efter att ha tillskansat sig nog med pengar. Detta skapar en ytterligare dramatisk udd då de nära att helt lösgöra sig från brottets undre värld fastnar i rättvisans nät.

På 1940- och 50-talen stod noir för en stor del av kriminalfilmsprodukterna. Men också euroepiska filmer gjorde avtryck som Jules Dassins Rififi (Du rififi chez les hommes, 1955) med en långvarig juvelkupp och Jean Luc Godards gangsterpastisch Till sista andetaget (À bout de souffle, 1959). Film noir gav kriminalfilmen en mörkare ton och moralisk ambivalens som skulle påverka genren långt framåt.

Under 1960-talet märktes mer explicit våld. Arthur Penns Bonnie and Clyde (1967) var en av filmerna som satte en ny nivå och särskilt då genom en scen där titelpersonerna brutalt peppras sönder av poliser i ett bakhåll.

Våldsamt kunde det även vara i Gudfadern (The Godfather, 1972) som med uppföljare blivit den mest berömda av alla gangsterfilmer. I den skildras en maffiafamilj med italienska rötter, dess skick och seder liksom hur den får maktställning byggd på brottslighet i det amerikanska samhället.

Kriminalfilmen har ofta ett realistiskt anslag och tar naturligt avstamp i aktuella samhällstrender. Under 1980- och 1990-tal återkom knark och gängkriminalitet, bland annat i annars så olika filmer som Scarface (1983) och Boyz N the Hood (1991).

I början av 2000-talet pågick kabel-tv-boomen pågick för fullt. HBO lanserade bland annat serieföljetongerna The Sopranos (1999–2007) och The Wire (2002–2008). Streaming och ny digital distribution skulle fortsätta påverka kriminalfilmens berättarformer, inte minst true-crime-vågen.

© Oskar Strandberg för Filmhistoria.se

‹ Översikt genrerMusikal ›

Källor:
Crime Films (2004), Thomas Leitch