François Truffaut - ett filmurval
François Truffaut (1932–1984) var också sedd som filmteoretiker och det var han som i mitten av 1950-talet lanserade begreppet auteur. Men framför allt är han en av huvudpersonerna i den filmstil som kallas franska nya vågen.
Vad som bland annat kännetecknar franska nya vågen är utemiljöer i stället för studioateljéer och mindre noggrannhet gällande ljussättning – det var viktigare skapa en äkta känsla. Många av den franska nya vågens filmmakare var unga regissörer var vanliga, vilka tidigare fått ge sig till tåls som filmassistenter innan de ansetts mogna för att göra en egen film.
De 400 slagen (1959)
Frihetsberövning i ungdomen. De 400 slagen.
De 400 slagen (Les Quatre Cents Coups) från 1959 var Truffauts debutfilm (om man bortser från kortfilmerna Une visite och Les mistons, 1955 respektive 1957). Den skulle tillsammans med Till sista andetaget (À bout de souffle) från året därpå av Jean-Luc Godard – med manus av Truffaut – bli en av filmerna som främst kom att sammankopplas med den franska nya vågen.
De 400 slagen skildrar en period i en tonårspojkes uppväxt där upphovsmannens eget liv delvis ligger till grund. Filmen utgör dessutom första delen i en kvintett med samma huvudperson som i samtliga fall spelas av Jean-Pierre Léaud. Tonen i dessa fem filmer skiljer sig dock nämnvärt.
Jean-Pierre Léaud besitter trots sina 14 år redan förmågan att framställa en repertoar av känslor med endast ansiktsuttryck. Bångstyrigheten hos hans rollgestalt bidrar till konflikter och uppenbarar tecken på kärlekslöshet från modern och hennes man.
I den vardagsrealistiska skildringen fångas subtila och poetiska guldkorn. Dess naturlighet blev ett stilmärke för den franska nya vågen med många scener filmade utomhus med kameran som följer karaktärerna i långa tagningar i gatumiljöer.
Skjut på pianisten (1960)
Skjut på pianisten (Tirez sur le pianiste), Truffauts andra film, avviker i hög grad från debuten och de som gick till biosalongerna och väntade sig något i samma stil blev säkerligen i vissa fall besvikna. Denna gång är det en gangster- och kärlekshistoria som tagit intryck av den amerikanska filmen. Kanske var också Godards Till sista andetaget en inspirationskälla, i vilken intrigen i stora drag kretsade kring ett kriminalfall men var sekundär till fördel för en dialog om andra ämnen.
Skjut på pianisten kan verka virrig, men ysterheten är uttänkta oväntade inslag och filmen bör förstås som en pastisch som kärleksfullt gör våld på genrens konventioner. Som att en amorös scen innehåller självkommentarer genom att den manlige parten medan han lyfter upp täcket för att skyla kvinnans bröst bredvid honom i sängen anmärker att så ska det vara i filmer.
Jules och Jim (1962)
Jeanne Moreau rollgestalt utklädd som man åtföljd av Jules och Jim. Jules och Jim.
Liksom Skjut på pianisten (1960) skiljde sig Jules och Jim (Jules et Jim), Truffauts tredje långfilm, från debuten De 400 slagen i berättarstil. Jules och Jim innehåller bland annat abrupta övergångar mellan scener och improviserade dialoger. Jules och Jim är svårplacerad i genrefacken: den är ingen pastisch som Skjut på pianisten utan pendlar från lekfull fars med kärleksflirt till allvarstyngt drama med äktenskapliga slitningar.
Den bärande intrigen har formen av ett triangeldrama mellan de karaktärer som spelas av Jeanne Moreau, Oscar Werner och Henri Serre. Moreaus rollgestalt Catherine tycks inte kunna bestämma sig för vilken man som hon ska tillhöra och männen tycks bedårade bortom sans. Det promiskuösa i virrvarret av passioner upprörde en del av den samtida publiken och filmen har egentligen knappast slutat provocera – åtminstone en del av filmpublik. Men framför allt har den sin vitalitet och fräschör i bevarat skick.
Filmen är för övrigt inte samtida och dess stämningar får en säregenhet genom dess tidsdräkt från 1910-talet (i Adèle H. (L'Histoire d'Adèle H.) skulle Truffaut senare göra en mer regelrätt historisk film.
Den lena huden (1964)
Françoise Dorléac som älskarinnan. Den lena huden.
Otrohet är vanligt i Truffauts filmer och är grundmotivet i Den lena huden (La Peau douce). Hos Pierre Lachenay (Jean Desailly) som är en medelålders man som efter levt i 15 år med sin fru uppväcks en passion i det slumpartade med den yngre Nicole (spelad av Françoise Dorléac, storasyster till Catherine Deneuve och tragisk förolyckad i en bilolycka tre år efter filminspelningen).
Det sker då Pierre som skrivit bok om Balzac ska föreläsa om denne i Lissabon. Liksom otrohet dyker Balzac emellanåt hos Truffaut så det är ingen slump att just denna författare figurerar.
I Den lena huden återges hur kärleken och den erotiska dragningskraften förorsakar dubbel förlust och hur felsteget får en fatal utgång. Truffaut hade Alfred Hitchcock som sin främsta läromästare och det går att ana influenser i Den lena huden även om spänningen som oftast är underordnad relationsdramat.
Otrohetshistorien är i de stora dragen inte unik och utan att vara ett mästerverk är det en film där Truffauts visuella stilart kommer till väl uttryck. Till det visuella bidrar fotografen Raoul Coutard som tidigare varit inblandad i Skjut på pianisten, Jules och Jim samt är känd för sin inblandning i ett flertal av Godards alster.
Stulna kyssar (1968)
Antoine Doinel utövar skuggning som privatdetektiv. Stulna kyssar.
Stulna kyssar (Baisers volés) som är den tredje filmen om Antoine Doinel (den andra var kortfilmen Antoine och Colette, 1962) är en charmfull dramakomedi där Jean-Pierre Léauds framträdande som Antoine Doinel dominerar.
Léaud är i sina tillbakahållna humoristiska utspel spefull och bortkommen om vartannat på ett sätt som delvis för tankarna till Buster Keaton. Och liksom Keaton i Sherlock Jr. (1924) spelar Antoine Doinel en privatdetektiv med egenartat tillvägagångssätt. I ett av de fall där hans chef anvisar honom är uppdragsgivaren en man som vill veta varför han inte är omtyckt.
Filmen handlar också om hur förälskelse uppstår mellan Antoine och Christine, spelad av Claude Jade. Historien om dem fortsätter i Älskar – älskar inte (Domicile conjugal). Även i denna film bjuder Truffaut på god dramakomedi, men utan samma idérikedom och filmen får emellanåt förlita sig på den lekfulla charmen hos Jean-Pierre Léaud och Claude Jade.
Filmografi
Alla filmer av François Truffaut:
- De 400 slagen – Les Quatre Cents Coups (1959) [Antoine Doinel]
- Skjut på pianisten – Tirez sur le pianiste (1960)
- Jules och Jim – Jules et Jim (1962) [Jeanne Moreau]
- Den lena huden – La Peau douce (1964)
- Fahrenheit 451 (1966)
- Bruden bar svart – La mariée était en noir (1968) [Jeanne Moreau]
- Stulna kyssar – Baisers volés (1968) [Antoine Doinel]
- Sirenen från Mississippi – La Sirène du Mississippi (1969)
- Vilden – L'Enfant sauvage (1970)
- Älskar – älskar inte – Domicile conjugal (1970) [Antoine Doinel]
- Två systrar och Claude – Les deux anglaises et le continent (1971)
- En skön tjej som mej – Une belle fille comme moi (1972)
- Dag som natt – La Nuit américaine (1973) [Jacqueline Bisset]
- Berättelsen om Adèle H. – L'Histoire d'Adèle H. (1975)
- Fickpengar – L'argent de poche (1976)
- Mannen som älskade kvinnor – L'homme qui aimait les femmes (1977)
- Det gröna rummet – La chambre verte (1978)
- Kärlek på flykt – L'Amour en fuite (1979) [Antoine Doinel]
- Sista tåget – Le dernier métro (1980) [Catherine Deneuve, Gérard Depardieu]
- Kvinnan i huset bredvid – La femme d'à côté (1981) [Gérard Depardieu, Fanny Ardant]
- Äntligen söndag! – Vivement Dimanche! (1983) [Fanny Ardant, Jean-Louis Trintignant]
Kortfilmer är exkluderade från filmografin. Likaså filmer där Truffaut medverkat eller skrivit manus, men inte regisserat.
© Oskar Strandberg för Filmhistoria.se
‹ Översikt regissörerJames Dean ›