Skräckfilmens historia och utveckling

Detta är första delen av två som fördjupar sig i skräck på film. Första delen redogör för skräckfilmens historia, vilket följs av aspekter kring varför vissa vill bli skrämda samt filmvåld och dess etiska problem. Andra delen ger en definition av genren och belyser typiska teman med exemplifiering av viktiga filmer.

Historia

Filmruta från Nosferatu

Skräckgestalten inträder i Nosferatu (1922).

Influenser till skräck på film fanns i den gotiska romanen där författare som Horace Walpole och Ann Radcliffe kan nämnas samt enskilda skräckromantiska verk som Mary Shelleys Frankenstein (1818), Bram Stokers Dracula (1897) och Robert Louis Stevensons Dr Jekyll och Mr Hyde (1886).

Som den allra första skräckfilmen brukar räknas Djävulens hus (Le Manoir du diable) från 1896 av Georges Méliès, vilken varade i tre minuter. Annars anses genren ha inletts på 1920-talet med tyska expressionistiska filmer där tre centrala verk är Doktor Caligari (1919), Der Golem (1920) och Nosferatu (1922).

När ett mord skildras i Das Cabinet des Dr. Caligari ingår stilbildande element för vad skräckfilmen ska ägna sig åt framöver: det är natt, vi ser offret vakna, någon befinner sig i samma rum, vi ser offrets ansikte fyllas av skräck, hur offret håller händerna vädjande framför sig och samtidigt utstrålar värnlöshet. Kameran visar inte förövaren direkt utan bara i form av den överdimensionerade skugga denne återkastar mot väggen och som tornar upp sig kring dess blivande offer. Sedan ser vi själva mordet i skuggbilder. Denna suggestiva frammaning av skräck är inte enbart till för effekten utan också kongenial med filmens överlag expressionistiska stil. (När scener av detta slag cirka ett halvt sekel senare blev mer explicita i våldsskildringen byttes de suggestiva skuggbilderna ut mot blodbad.)

Ett annat tema som uppenbaras i Das Cabinet des Dr. Caligari är sken av övernaturlighet som slutligen får sin naturliga förklaring. Det sker dels genom det oförklarliga i hur somnabulisten utför sina mord fastän dennes kropp ses ligga kvar i sin kistliknande säng (visar sig senare vara en lik), dels genom att huvudpersonen i slutet visat sig inbillat sig hela historien (denne är i själva verket intagen på ett mentalsjukhus).

Nosferatu (1922) baserad på Bram Stokes Dracula (då tillstånd ej gavs är bl.a. Draculas namn ändrat till Orlok) är en annan stilbildande film. Likt Das Cabinet des Dr. Caligari används skuggeffekter där den skräckinjagande vampyren Orloks överdimensionerade skuggbild projiceras mot väggen. För att skapa en ruskig stämning används motbjudande inslag som hyenor och råttor. Det mest stilbildande i denna film är nog ändå den monstruösa gestalten, vilket stod i centrum i två viktiga filmer i Hollywood: Tod Brownings Dracula och James Whales Frankenstein, båda från 1931. Dracula och Frankenstein var skrämmande, men ingenting mot vad senare filmer skulle bjuda på. Att påtala är att inslaget av social missanpassning utöver det monstruösa, vilket en del manusförfattare bemödat om sig att framhäva. Karaktärer som Mark Lewis i Peeping Tom och Hannibal Lecter i När lammen tystnar (The Silence of the Lambs) är två exempel även om de var för sig är högst olika.

Filmruta från Pit and the Pendulum

Skräckromantik i Pit and the Pendulum (1961).

Ljusdunkla gravkammare täckta av spindelnät, fladdermöss och förtrollade skogar och folklore var typiska element som inslag av det skräckromantiska, inslag som dock blev ovanligare en bit in på 1960-talet. Vad som blev vanligare var zombies. Zombies kunde förvisso ses redan på 1930-talet i White Zombies (Vit vålnad, 1932), men desto mer stilbildande för denna undergenre var Night of the Living Dead från 1968. Trots liten budget (eller kanske just därför, då det gryniga svart-vita fotot förstärkte den autentiska känslan) skulle denna film få stora tittarskaror och införa nya skrämselmetoder som många skulle komma att associera med skräckfilm under lång tid. Zombies som är ute efter mänskligt blod skulle bli ett vanligt inslag i skräckgenren och kort efter Night of the Living Dead kom exempelvis Attack mot polisstation 13 (Assault on Precinct 13, 1968). Ofta består skräcken i zombies som massföreteelse såsom i Dawn of the Dead (1978) medan ett udda exempel av mer suggestiv och symboliska art är Deathdream (1974).

Skräckfilmen hade med sin exploativa inriktning mot skräckkänslor en kommersiell potential och aldrig hade denna aktualiserats som i fallet Hajen (Jaws, 1975). Hajen blev ett stilbildande exempel på användningen av djur som skräckinjagande monster (den var dock långt ifrån först, King Kong med ett gorillamonster hade gjorts redan 1933). Även om Hajen bara delvis är att betrakta som skräckfilm skulle den influera besläktade filmer såsom Anaconda (1997) och Deep Blue Sea (1999).

Från suggestion till bloddrypande massaker

Den tidiga skräckfilmen höll sig ofta till antydningar och undvek en direkt demonstration av våld och annat av det otäckas manifestationer. Fast med tiden övergick skymtar av våld till det explicita våldet, särskilt började tendensen märkas under 1950-talet för att sedan trappas upp. Den höjning av gränserna som gjordes i takt med att publiken blir alltmer avtrubbad är ett skäl till varför många idag inte ens uppfattar en skräckfilm från första halvan av 1900-talet som just en skräckfilm.

Under lång tid har skräckfilmen varit förknippad med frossande i våld och diverse former av vidrigheter. Ultravåld är inte längre sensationellt utan nästan en förväntad ingrediens i vissa slags skräckfilmer. Till utveckling hör att censuren minskat. Men inte bara ... skräckfilmen var i stort sett redan från starten en jakt på det sensationella. Sett utifrån den bakgrunden är våldsupptrappningen en naturlig utveckling där filmmakare måste övertrumfa föregångarna då publiken kräver allt mer för att tappa fattningen.

Suggestion

Trenden inom genren från det blott antydda till det explicita är inte enbart en fråga om filmens tillkomst utan kan vara en fråga om produktionsbudget eller att andra överväganden styrt. Cat People (1942, remake 1982) hade en låg budget och i stället för specialeffekter fick den förlita sig på ljud, skuggor och skräcken speglad i ansikten – själva objektet för rädslan syns aldrig direkt i bild, vilket också kan ses som en symbol för temat kring undertryckt rädsla som bor inombords. Flera årtionden senare görs Blair Witch Project (1999) med liknande ekonomiska förutsättningar. Här fanns inslag som amatörskådespelare, en pålagd dokumentär känsla genom bland annat medvetet dålig bildkvalitet samt en innovativ marknadsföring på internetforum som saluförde filmen genom att den påstods vara upphittad. Dessa saker bidrog till att skapa tvivel kring fiktion kontra äkthet.

I De bestialiska (Les yeux sans visage) från 1960 är de explicita skräckeffekterna sparsamma, men de förkommer. Centralt i filmen är en ung kvinnas vanställda ansikte efter en bilolycka. Hennes far är en doktor som specialiserat sig på hudtransplantation och med en medhjälpare hittar dem andra unga kvinnor som offer för att kunna överföra deras ansikten till dottern. Dotters vanställda ansikte visas ej i bild förrän vid ett tillfälle och då det ger mest effekt. Här används det explicita skräckmomentet inte i exploaterande syfte. Vi får dock se hur en skalpell skär genom ansiktshuden och hur huden börjar lyftas av just innan scenen klipps.

En av de mest klassiska filmerna när det gäller skräck är Psycho, också den från 1960. Här finns den berömda scenen när en kvinna utsätts för en rad knivhugg i duschen. Vi får dock bara se kniven växlande med kvinnans skräckfyllda ansikte och sedan hur blod rinner ner i badkarets avlopp. 

Mot mer explicit skräck och våld

Filmruta från Exorcisten

Barnet i djävulsk framtoning i Exorcisten (1973).

Många av de skräckfilmer som gjordes på 1970-talet och framåt handlar till skillnad från det suggestivas uttrycksmedel att visa så mycket som möjligt. En ny fas är märkbar där gåtfulla ansatser förbyts mot påtagliga visuella manifestationer. I Exorcisten (The Exorcist, 1973) fick publiken bevittna en ung flicka sittande i sängen och upprepande hugger sig själv i underlivet med en kniv. Det var bara en av många chockscener i en film där effekterna var mer för (skrämsel)effekternas skull än för att bistå handlingen.

Publiken tycktes dock få vad den ville ha då detta årtionde sammanföll med en stor uppgång i popularitet för genren och massor av skräckfilmer gjordes. Särskilt så kallade splatterfilmer där blod, inälvor och allt som kan få oss att äcklas och känna en förstärkt skräck uppvisade stora publiksiffror (Blood Feast från 1963 anses vara den första splatterfilmen). En anledning till allt blod var att filmer som tog steget fullt ut blev uppmärksammade och i detta fanns ett kommersiellt värde. Våldsupptrappningen på 1970-talet ledde också till en debatt över videovåldet och bland de mest omtalade och avskydda filmerna av klandrarna var Motorsågsmassakern (The Texas Chain Saw Massacre, 1974).

En mindre undergenre är ”hicksploationskräck”, vilket beskrivits som ”en genre med fokus på att beskriva landsbygden som full av våldsbenägna (och inte sällan kannibalistiska och inavlade) sekter”, av Oscar Westerholm i en artikel om den i genren inflytelserika Herschell Gordon Lewis.

Varför vi skräms av fiktion och varför vi vill bli skrämda

Filmruta från Peeping Tom

Skräcken i fokus. Peeping Tom (1960).

Den skräck som filmen förmedlar till åskådaren är en konstruktion, vilket dessutom åskådaren känner till (yngre tittare kan förvisso uppfatta det annorlunda). Ändå blir vi berörda. Det sker därför att filmerna påverkar oss psykologiskt genom det vi ser och hör. Filmen förmedlar inte bara information i bild och ljud, den kan också manipulera hur den som tittar upplever det genom hur informationen förmedlas.

Skräckfilm har sedan 1970-talet varit en av de mest populära genrerna, särskilt bland ungdomar. Varför tycker en del om att bli skrämda? Psykologer har framlagt olika teorier kring detta.

En sådan förklarande teori utgår från illusionen av otrygghet. När vi befinner oss i vardagssoffan eller biosalongen och ser händelser där andra råkar ut för hemskheter är vi själva trots allt i en helt trygg miljö, vilket skapar en positiv känsla. Detta kan bidra till att förklara varför skräckfilmer är så populära i åldersgruppen tonåringar. Många tonåringar är upptagna med rädslor att bli skadade eller att dö. Skräckfilm gör att de kan utsättas för rädslorna, men i en kontrollerad situation.

Filmvåld och etik

Även om man generellt inte bör ställa konst inför kravet att inrätta sig efter etiska normer är det legitimt att diskutera skräckfilm utifrån ett moraliskt perspektiv. Och då mer specifikt med utgångspunkten i hur barn och minderåriga kan tänkas påverkas negativt. Det går att argumentera för oansvarighet i produktionen av skräckfilmer med högst våldsamt innehåll. Motargumentet att det finns åldersgräns är svagt då alla vet att barn ändå kan skaffa sig möjligheter att se barnförbjudna filmer och att tillskriva barn ansvaret för att låta bli att göra detta är befängt.

Frågan om filmvåld är mest aktuellt i relation till skräckfilmer, dels för frekvensen och graden av våld, dels då det finns genrekonventioner som medför att det ofta är ungdomar som utsätts för våldet.

Hur barn påverkas av filmvåld är en gammal – och rätt inflammerad – fråga. Ofta har sidorna positionerar sig i motsatsställning. Den ena har hävdat att filmvåld är allmänt skadligt medan den andra menat att så inte är fallet. På senare tid har en mer nyanserad sida framförts där slutsatsen är att vissa barn inte påverkas nämnvärt i bemärkelsen att de skulle ta långsiktig skada och uppvisa ett mer aggressivt beteende medan vissa andra barn faktiskt påverkas.

Staffan Janson, professor och barnläkare kommenterar saken så här: ”Sammanfattande bedömning av dessa studier är att våldsscener utan tvivel ger korttidseffekter genom dels inverkan på barns tankar och känslor, dels ökad sannolikhet för både aggressivt och ängsligt beteende. Resultaten är tydliga för mindre barn, men när det gäller ungdomar är sambanden svagare.” Samme Janson menar att långtidseffekterna är svårare att redogöra för, men att det går att påvisa ökat aggressivt beteende hos vissa barn som av psykologiska eller sociala skäl är mer utsatta att påverkas.


© Oskar Strandberg för Filmhistoria.se

Översikt genrerSkräckfilm - del 2 (kommer snart) ›

Källor:
Filmrutan 2/2020 ”Högt och lågt. Splatterkungen Herschell Gordon Lewis”, Oscar Westerholm
Läkartidningen 23/2005. "Medievåld påverkar barn", Staffan Janson

Tillbaka till toppen av sidan