Komedi – genrens former

Komedin är en av de äldsta och mest populära filmgenrerna. En del av populariteten vilar på att preferenserna för genren i hög grad är könsneutrala. Även från filmindustrins sida finns det en förkärlek för komedin eftersom det sällan behövs stora budgetar för att skapa en hit.

Komedin förmedlar lustigheter, men spektret är stort. Det är långt mellan den subtila elegansen hos filmer av regissören Ernst Lubitsch och den grovkorniga humorn i American Pie. Eller från den provocerande satiriska andan i M*A*S*H till det gladlynta underhållningsvärdet i Singin’ in the Rain.

Komedins former och uttryck

Slapstick och punchlines

Helan och Halvan

Halvan utdelar en spark under uppsikt av Helan, Skrattar bäst som skrattar sist (1938).

I filmens begynnelse och fram till ungefär år 1930 producerades enbart stumfilmer. Eftersom inga hörbara repliker kunde förmedlas till publiken var verbala skämt uteslutna. Det som återstod var att visa skämten och låta effekterna av dem återspeglas i karaktärernas kroppsspråk och ansiktsuttryck. En stor del av dessa skämt kunde inordnas i kategorin slapstick, vilket kan översättas till fysiska skämt och som ibland nedvärderande kallats ”dratta-på-ändan-humor”.

Även om verbala skämt gjorde sitt intåg med ljudfilmen har inte slapsticks försvunnit. Dessa skämtformer har levt vidare med Helan och Halvan på 1930-talet, Jerry Lewis på 1950-talet och Jim Carrey på 1990-talet för att nämna några viktiga namn.

I Theorizing the Moving Image skriver Noël Carroll om vad som utmärker visulla gags till skillnad från verbala: ”with sight gags, the play of interpretation is often visually available to the audience simultaneously throughout the gag: the audience need not await something” till skillnad från det verbal skämtet där en punchline först kommer efter ”which leads to a reinterpretation of the joke material that makes it imcomprehensible”.

Parodi

Parodin handlar ofta om att förlöjliga och driva med något specifikt. Inom film kan det röra sig om att parodiera en genre eller film. Att parodiera en komedi genererar inte bästa effekt, men att däremot att driva med ett allvarligt ämne kan skapa effekt.

Två exempel på filmer som drivit med filmgenrer är My Favourite Brunette (1947) som är en film noir-parodi och Det våras för rymden (1987) som parodierar science fiction. Två andra exempel är Titta vi flyger (1980) och Hot Shots (1991) som gör parodier på katastroffilmer respektive actionfilmer och i synnerhet Zero Hour! respektive Top Gun.

Satir

Satiren är besläktad med parodin, men kan ses som ett mer subtilt tillvägagångssätt att belysa ett ämne från en ny synvinkel med skämtet som redskap.

The Way Ahead

Hulot (Tati) på besök i det hypermoderna hemmet, Min onkel (1958).

Ett känt exempel är Dr. Strangelove eller: Hur jag slutade ängslas och lärde mig älska bomben (1964) som spelades in under Kalla kriget och ifrågasätter delvis genom att förlöjliga krigsherrarna i världens mäktigaste stater som riskerar mänskligheten genom att överväga atombomben som ett krigsmedel.

Satiriska inslag finns även i flera av Jacques Tatis filmer och ett återkommande tema är den nya sterila och överrationella moderniteten kontra det mer traditionella och naturliga.

Som ett modernt exempel kan Office Space från 1999 nämnas. Här ifrågasätts arbetslivet och den anställdes situation som kugge i hjulet. Peter Gibbons (spelad av Ron Livingstone) säger en dag upp sig efter att ha fått nog av chefen och det inrutade livet.

Svart komedi

Svart komedi inkluderar ämnen som kunde tyckas frånskilda komedin. Ett exempel är den makabra Sju hertigar (Kind Hearts and Cororonets, 1949), där huvudpersonen har som mål att bli greve, men för att detta ska kunna ske måste en skara människor först avlida, något denne själv påskyndar.

Sju Hertigar filmruta

I färd med ännu ett offer, Sju hertigar (1969).

Sju hertigar var en produkt från den berömda brittiska filmstudion Ealing Studios och en annan prisad film som kom därifrån var The Ladykillers, vilken också den kan ses som en svart komedi.

Under 1990-talet tycktes den svarta komedin vara i ropet och bland flera uppmärksammade filmer finns att nämna Welcome to the Doll House (1995), Till varje pris (To Die For, 1995), Election (1999) och The House of Yes (1997).

Undergenrer

Den förmodligen dominerande undergenren är den romantiska komedin. I denna finns en typisk formel där två personer träffas, fattar tycke för varandra, men antingen dröjer det tills dem blir ett par eller så blir dem ett par bara för att (tillfälligt) förlora varandra.

Ofta har den ena redan en partner, men som det står fullständigt klart är en felmatchning. Detta engagerar publiken som nu än mer vill se filmens huvudkaraktärer få varandra och efter en rad förvecklingar slutar det förstås med att den "rätta" kärleken vinner.

Blandgenrer

Dramakomedi och actionkomedi är två exempel på blandgenrer som uppstått med komedin i symbios med en annan genre. Att utreda dramakomedin skulle kräva en enskild artikel, men nämnas kan filmer som Henry Fool, Sabrina och The Mask. Eftersom actiongenren kan ses som en relativt ny genre blir det svårt att tala om äldre actionkomedier, men om man vill skulle All Trough the Night från 1942 med Humphrey Bogart i huvudrollen kunna ses som en sådan.

Utöver dessa nämnda komediformer har långt fler uppstått varav några kommer stötas på i nästa två delar som närmar sig olika teman samt genren ur ett kronologiskt perspektiv.

© Oskar Strandberg för Filmhistoria.se

Översikt genrerKomedi - del 2

Källa:
Theorizing the Moving Image (1996), Noël Carroll

Tillbaka till toppen av sidan