John Wayne

John Wayne (1907–1979) är en av den amerikanska filmhistoriens mest ikoniska gestalter. Han växte upp i Kalifornien och studerade vid University of Southern California. Han kom i kontakt med filmbranschen genom arbete som rekvisitör och statist. Efter några obetydliga insatser i stumfilmer, blir den 23-årige statisten en nödlösning då en huvudroll saknas för Raoul Walsh talfilm Mot lyckans land (The Big Trail, 1930). Vid det här laget förses han i stället för födelsenamnet Marion Mitchell med det mer maskulina namnet John Wayne (ironiskt nog hade den blivande symbolen för det maskulina blivit retad i skolan för sitt flicknamn; senare i skolgången började använda sitt smeknamn ”Duke”). Fastän Waynes oerfarenhet lyste igenom gjorde han vad han skulle göra många fler gånger: axla hjälterollen i en western.

Det kunde ha blivit början på slutet på en kort Hollywoodkarriär – efter två ytterligare filmer förlängdes inte hans kontrakt med Fox och han tvingades in i B-filmfacket. Wayne uthärdade och fick till slut (han hade då medverkat i över 80 filmer) rollen som Ringo Kid i Diligensen (Stagecoach, 1939), vilket blev hans genombrott. För regi stod John Ford och deras samarbete skulle bli fruktbart under lång tid framåt.

Den långa resan hem

Wayne som den svenske sjömannen Ole, besättningsman på SS Glencairn på sjöresa från Västindien till USA under andra världskriget med Ward Bond som Yank vid hans sida. Wayne har ett visst sjå med den svenska brytningen i replikerna som för det mesta är korta.
Bild: Den långa resan hem (The Long Voyage Home, 1940)

Under 1940-talet sågs han i sin första färgfilm, Shepards of the Hills (1941), men framför allt medverkade han i en rad västernfilmer såsom Tall in the Saddle, Fort Apache och She Wore a Yellow Ribbon. Här etablerades den Wayne-figur som skulle återkomma: den samtidigt tuffa och sympatiska, som kunde växla mellan strävhet och charm. Charmen var tillbakahållen nog för att inte störa bilden av hårdför maskulinitet.

I två av klassikerna inom westerngenren, Red River (1948) och Förföljaren (The Searchers, 1956), i regi av Howard Hawks respektive John Ford, spelar han roller som bryter mot hans tidigare heroiska mall. Karaktärerna uppvisar sidor av besatthet och bitterhet samt moralisk ambivalens.

I en rad andra westernfilmer skulle John Wayne inmuta en unik position som den som mest av alla förkroppsligade myten om västern. Parallellt med detta grundlade Wayne också en image som heroisk patriot i krigsfilmer som De skulle offras (They Were Expendable, 1945), Nationens hjältar (Sands of Iwo Jima, 1949) och Attack i luften (Flying Leathernecks, 1951). Han blev en stor förebild, särskilt för män som i honom säkert såg någon de själva ville vara. Wayne anses allmän som en tämligen medioker skådespelare, men ibland är det annat som betyder mer än ren skådespelarkonst och Wayne ägde en kombination av bland annat pondus och den renodlade, idealiserade amerikanska självbilden.

Förföljaren

Wayne i en av sina mest klassiska roller, som den outtröttlige hämnaren i jakt på sin brorsdotter som bortrövats i ett indianöverfall.
Bild: Förföljaren (The Searchers, 1956)

Ryktet dalade dock i samband med att John Wayne hårdnackat försvarade USA:s insatser i Vietnamkriget, vilket återspeglades i krigsfilm De gröna baskrarna (The Green Berets, 1968) som John Wayne både spelade huvudrollen i och medregisserade. Den visades på biograferna i ett skede då protesterna mot USA:s närvaro i Vietnamkriget hade nått kulmen och filmens patriotiska och glorifierade inställning till amerikanska krigsinsatser i Vietnamkriget blev omdebatterad och ibland utskälld. I samband med att USA efter detta krig förlorat en del av sin internationella positiva bild samtidigt som de vitas erövring av Nordamerika genomgått en reviderad historieuppfattning har John Wayne i vissa läger betraktats som passé.

Han skulle inte desto mindre prisas för sin insats i De sammanbitna (True Grit, 1969), där han spelade den enögde sheriffen Rooster Cogburn. Rollen var på många sätt en självmedveten sammanfattning av hans vid det här laget igenkännbara persona: robust, rå och med en glimt av självironi.

När karriären gick mot slut efter över hundra roller förblev de flesta filmerna i westerngenren. Det gällde också det sista framträdandet i Den siste gunfightern (The Shootist, 1976) som kanske är Dukes bästa under 1970-talet. Här är hans rollgestalt dödsdömd av en sjukdom, vilket skådespelaren själv var vid denna tid.

© Oskar Strandberg för Filmhistoria.se

Källor:
American Titan: Searching for John Wayne (2014) av Marc Eliot