1970-talet

Biobesöken i USA fortsatte att sjunka på 1970-talet, en trend som påbörjats efter televisionens inträde i hemmen långt tidigare. Filmbolagens motdrag var kraftig marknadsföring av vissa filmer, något som i sin tur ledde till fenomenet "blockbusters", en term som betecknade enstaka filmer som skapade massiv tillströmning till biograferna. En sådan blockbuster vars marknadsföring blev mönsterbildande var Hajen (Jaws, 1975).

Blockbusters – Hollywoods nya kassavältare

De omfattande marknadsföringskampanjer – som i regel dessutom föregåtts av en stor produktionssatsning – som krävdes för att skapa en blockbuster kostade förstås massor av pengar och föll filmen sedan inte i publikens smak kunde det resultera i rejäla ekonomiska tapp för filmbolagen. För de flesta av filmbolagen var villkoren att några få storfilmer fick täcka förlusterna för långt fler filmer som inte gick med vinst.

Lucas och Spielberg

Mest framgångsrika regissörer enligt en kommersiell måttstock var George Lucas och Steven Spielberg. Och allra mest publik drog de med Stjärnornas krig (Star Wars, 1977) respektive Närkontakt av tredje graden (1977).
Bild: Stjärnornas krig (1977)

En av de stora musikkompositörerna hette John Williams. Minnesvärda musikmotiv kunde bli en del av filmernas signatur, vilket var fallet i Hajen, Stjärnornas krig och Superman (1978).

Vad som ytterligare kunde ingå i filmer som omgavs av stor marknadsföring var kringmaterial (merchandise). Detta hade skett redan i samband med lanseringen av Apornas planet (Planet of the Apes) 1968, men i samband med Stjärnornas krig och dess uppföljare skulle leksaksfigurer och annat kringmaterial från filmens värld bli en än vanligare syn i leksaksaffärer.

En annan trend var blaxploitation (sammansättningen av "black exploitation") med afroamerikaner i huvudrollerna. Den fiktiva hjälten Shaft återkom i flera filmer inom actiongenren och i skräckfilmen kom 1972 Blacula, med William Marshall som en svart Dracula.

Lågbudgetfilmer och Hollywoods nya registjärnor

Det var inte alltid som de stora produktionerna blev de största publikframgångarna. Filmer med låg budget blev emellanåt oväntade succéer. The Rocky Horror Picture Show var knappast betrodd att bli en hit av 20th Century Fox, men efter en trög start började publiken strömma till. Den uppnådde snabbt kultstatus och innehar än idag titeln som filmen som visats allra längst på bio.

Vid sidan av de filmer som gjordes för att locka de viktigaste målgrupperna, framför allt de unga, verkade filmmakare som Woody Allen, Martin Scorsese, Francis Ford Coppola, Robert Altman och Peter Bogdanovich i andra fack.

Woody Allen som debuterat i slutet av 1960-talet framträdde med en ny komedistil baserad på intellektuellt vitsiga skämt, ibland komprimerade i oneliners och framsagda av en neurotisk huvudrollsinnehavare som ofta spelades av honom själv.

Martin Scorsese slog igenom med Dödspolarna (Mean Streets, 1972) som genomströmmades av en ny sorts vitalitet. Soundtracket bestod av musik av The Rolling Stones och delar av scener visades i slow motion för accentuering av stämningslägen. Robert de Niro fick här sitt genombrott och regissören och skådespelaren skulle samarbeta på nytt och få ännu mer uppmärksamhet med Taxi Driver tre år senare.

En ytterligare högst betydande regissör var Francis Ford Coppola som skapade två av decenniets mästerverk i Gudfadern (The Godfather, 1972) och Apocalypse Now (1979). I Europa verkade regissörer som Rainer Werner Fassbinder (Tyskland), Andrej Tarkovskij (Ryssland) och Federico Fellini (Italien).

Simulant eller galen på riktigt?

En av de mest hyllade dramafilmerna av både kritiker och publik under 1970-talet var Miloš Foremans Gökboet (One Flew Over the Cuckoo's Nest) med Jack Nicholson i huvudrollen som Randle McMurphy vars sinnessjukdom publiken kunde spekulera om.
Bild: Gökboet (1975)

Videobandspelare ger möjlighet att hyra eller köpa film

Videobandspelare började säljas och det innebar en omställning för branschen. Efter att VHS (Video Home System) lanserades 1976 blev film inte längre något som nödvändigtvis upplevdes i biosalonger. Med hyr- och köpfilmer flyttade filmupplevelsen in i vardagsrummet. Detta medförde i förlängningen också startskottet för piratkopiering av film.