Stumfilmen (1895–1930)

Den tidiga filmen består enbart av bilder och saknar ljud, därav namnet stumfilm. För att återge vad som tilldrar sig på duken visas då och då textskyltar som återger de viktigaste replikerna i dialoger samt på knapphändigt vis ledsagar publiken genom storyn.

Mellantext i stumfilm

Mellantexter under stumfilmens dagar

Eftersom ljud inte förmedlades dök mellantexter upp då och då i filmerna, vilka hjälpte biopubliken att hänga med i historien som berättades. Mellantexter introducerades tidigt och ett av de första kända exemplen är från 1901.
Bild: The Vind (1928)

När filmen blev populär runt sekelskiftet 1900 nedvärderades den av många belackare som en lägre konstform. Den ansågs dessutom som potentiellt skadlig för både ögon och nerver. En mängd teorier uppstod kring hur människor som utsattes för de rörliga bilderna kunde fara illa och själva bli en fara för omgivningen.

Som en del i det nedvärderande betraktandet framställdes filmen som ett substitut för teatern och förströelse för den underklass som uteslöts från det övriga konstlivet. I essän "Theorizing the Cinema, the Masses, and the Nation" menar dock Sabine Hake att klasstillhörighet inte hade ett tydligt samband med den tidiga filmens målgrupper utan att det överlag handlade om människor som sökte avkoppling och förströelse som drogs till biosalongerna. Det tycktes ändå som en grupp var överrepresenterad och denna bestod av yngre kvinnor ur arbetarklassen, vilka i filmerna kunde få uppleva något som kompenserade för vad som förnekats dem i verkliga livet.

Filmen skulle dock sedermera få status som den ”sjunde konstarten” och filmhistorikern Ronald Bergan liknar filmen och dess tidiga dragningskraft som ”en flygande matta som på ett ögonblick flyger bort publiken från livets kärva verklighet”. Detta gäller än idag i hög grad även om publiken på ett annat sätt vant sig vid det rörliga bildmediet.

Filmhistoriens startpunkt och föregångare till kinematografen

Filmens startpunkt brukar tillerkännas bröderna Lumières kinematograf som de presenterade 1895. Den allra första filmen anses vara Arbetarna lämnar Lumières fabrik i Lyon (La Sortie des usines Lumière) som visades den 28 december 1895.

Auguste Lumière och Louis Lumière foto

Auguste och Louis Lumière

De franska bröderna Lumière uppfann kinematografen ("kino" kommer från grekiskans kinema för rörelse) och man skulle kunna säga att de därmed skapade filmen på det sätt som biopubliken idag ser den. Innan hade det bara gått att se rörliga bilder genom mindre tittskåp.
Bildkälla: institut-lumiere.org

Det är dock fel att säga att filmen kom till genom en enda innovation – Lumières kinematograf hade också sina föregångare. Det har pekats på så avlägsna rötter som skuggspelet i Kina som uppstod kring 100 år f.Kr. och där skuggbilder visades på ett vitt skynke genom att en lampa placerades bakom och en person däremellan.

Förutsättningen för filmen var kameran och på 1000-talet uppfanns camera obscura, ett slags ljusobjektiv som kunde avbilda verkligheten till en bild. Det var snarast en mycket ljussvag och oskarp bild. De första riktiga fotografierna blev först till under 1800-talet.

Utvecklingens naturliga fortsättning var rörliga bilder och det första steget kom när Thomas Alva Edison uppfann metoden att använda film av cellulosanitrat och små filmstumpar kunde sedan betraktas i ett tittskåp (kinetoscope). Men det är alltså kinematografen som betraktas som filmhistoriens egentliga startpunkt.

Filmvisningar kunde inledningsvis ske i olika sammanhang (den första filmvisningen ägde rum på ett kafé), men snart skulle de första biosalongerna byggas i Frankrike. Den franska modellen skulle snart tas efter i andra delar av Europa och i Nordamerika. The Capitol Theater i New York med 4 000 sittplatser blev världens största biograf då den invigdes 1919 (ordet biograf har sitt ursprung i de grekiska orden bios för liv och grapho för rita). I Sverige byggdes de första biograferna 1905 även om film visats tidigare under mer provisoriska förhållanden.

Filmens tidiga utveckling

Den första filmen Arbetarna lämnar Lumières fabrik i Lyon utgjordes enbart av vad som anges i titeln. Filmerna vid den här tiden varade bara några sekunder eller minuter. Men i takt med att mediet utvecklas börjar längre historier berättas i rörliga bilder och fler av de visuella möjligheterna tillvaratas – i en av Lumières filmer visas rivningen av en vägg, fast baklänges och tidernas första specialeffekt inom filmen var därmed ett faktum.

Bröderna Lumière gjorde sådana filmer som idag skulle få beteckningen dokumentärer. Den som av många anses vara den första som skapade filmer med ambitionen att inte bara återge vad som utspelade sig framför kameran utan skapa en egen historia och visuell värld var Georges Méliès. Han spelade in filmer i en studio och stod för flera filmiska innovationer.

De tidigaste filmerna var primitiva i flera bemärkelser. Filmsekvenser filmades i sin helhet med en stillastående kamera. Den orörliga kameran gjorde inspelningen statisk med de inblandade personerna filmade i helfigur.

Utvecklingen dröjde inte länge dock och snart infann sig rörliga kameror och det alternerades bildstorlekar. Nu började filmerna klippas och handlingen blev därigenom en del av mediet. I Det stora tågrånet (The Great Train Robbery, 1903) fick publiken för första gången följa en film där handlingen ägde rum på två olika platser samtidigt med hjälp av tagningar som redigerats och visades växelvis.

Filmruta från The Squaw Man

De första långfilmerna

Filmerna skulle under stumfilmsepoken allt eftersom bli längre och westernfilmen The Squaw Man från 1914 av Cecil B. DeMille är ett tidigt exempel på en långfilm (den var 74 minuter lång).
Bildkälla: Alfred Gandolfi, cinematrographer

Den tidiga stumfilmen

Fastän ljud saknades gavs filmupplevelsen en extra dimension genom musik från en pianist i biosalongen. Musiken anpassades till vad som visades och kunde bidra med extra laddning åt dramatiska sekvenser och understryka känslomässiga partier.

Som nämnts sågs filmen i början av många som ännu ett substitut för teatern och då medelklassen och överklassen inte ville befatta sig med den berättelseformen blev det främst underhållning för arbetarklassen. Med tiden höjdes filmens status och detta brukar i hög grad tillskrivas D.W. Griffith. Griffith var den som enligt många av dåtidens kritiker gjorde filmen till en legitim konstart. Även om det rasistiska innehållet i flera av hans filmer kritiserats har han behållit sin plats som en av den tidiga stumfilmens viktigaste förnyare.

Några av filmens första stora stjärnor hette Mary Pickford, Douglas Fairbanks och Lillian Gish.

Filmruta från The Crowd

Pantomimer och de starka känslouttrycken

I brist på ljud fick skådespelarnas pantomimer och kroppsuttryck ledsaga publiken i handlingen och hjälpa dem förstå vad som tilldrog sig. Starka känslouttryck var nödvändiga för att förmedla sådant som inte kunde utsägas utan ljud.
Bild: The Crowd (1928)

Filmen var vid denna tid mestadels svart-vit, men inte alltid. Ibland användes ett filter i kameran, vilket skapade en färgnyans och denna metod kallades "tintning" (eller tinting på engelska). Flera färger kunde inte användas samtidigt och det handlade om en färgnyans ihop med svart. Somliga filmare använde sig av möjligheten till att låta olika färgnyanser ha olika funktioner, till exempel kunde en blå färgton användas för scener som utspelades under dygnets mörka timmar. I En nations födelse (The Birth of A Nation) från 1915 användes flertalet färgnyanser: röda, blåa, gröna, rosa och sepia.

Det fanns även andra tekniker som användes för att bryta av mot det svart-vita och en sådan teknik var att handmåla mindre detaljer direkt på filmrutor. Detta gjordes till exempel i Vingarna (Wings) från 1927 där orange-färgade eldsflammor från störtande plan förstärkte biopublikens upplevelse.

Filmruta från The Birth of A Nation

Färgtoner i den tidiga filmen med tinting

Med den metod som kallades tinting kunde filmerna få en annan färgton än den vanliga svart-vita genom att den vita färgen ersattes av en annan. För detta användes kemiska ämnen som vanadium för grönt, järn för blått, koppar för brunt, uranium för rött och sulfid för sepia.
Bild: The Birth of A Nation (1915)

Stumfilmens storhetstid

Regissörer från Tyskland, Frankrike, Ryssland och skandinaviska länder bidrog till att göra filmen till en konstart under 1920-talet. Från Tyskland kom den expressionistiska Dr Caligaris kabinett (Das Cabinet des Dr Caligari, 1919) och den dystopiska framtidsskildringen Metropolis (1927). Från Frankrike framkallade Luis Buñuel chockverkan med Den andalusiska hunden (Un chienandalou, 1928) – än idag känns det obehagligt att se en av filmens scener. I Sverige skapade sig Mauritz Stiller och Victor Sjöström internationell ryktbarhet.

Några andra stora filmskapare under stumfilmsepokens glansdagar var Erich von Stroheim, F.W. Murnau och King Vidor. Ett av de mest kända ansiktena på vita duken tillhörde svenska Greta Garbo. Greta Garbo hade en särskild mystik som byggdes upp av filmbolagen och hennes mystiska aura gjorde henne till en än större stjärna.

Frankrike som varit den ledande filmnationen åren innan första världskriget fick nu se sig slaget av USA som blev den suveräna stormakten inom film och har sedan dess behållit sin position. I USA fanns ett större fokus på filmens finansiella prospekt.

Under 1920-talet uppstod genresystemet efter att vissa teman och berättarsätt bildat ett igenkännbart mönster. Komedin blev en av de populäraste genrerna och bland de stora underhållarna återfanns Charlie Chaplin, Buster Keaton och Harold Lloyd.

Stumfilmen nådde under 1920-talet enligt många sin mest storartade period, men det skulle snart vara en svunnen epok.

© Oskar Strandberg för Filmhistoria.se

Nästa del i filmhistorien: Ljudfilmen

Källor:
"Theorizing the Cinema, the Masses, and the Nation" (1993), Sabine Hake
Filmboken (2004), Elisabet Nemert och Gunilla Rundblom
Film (2007), Ronald Bergan
en.wikipedia.org/wiki/ Capitol_Theatre_(New_York_City)
en.wikipedia.org/wiki/Intertitle
thebioscope.net/2008/07/05/colourful-stories-no-12-tinting-and-toning/