Stumfilmen (1895-1930)

Det som i början sågs som ett substitut för teatern och förströelse för underklassen skulle sedermera få status som den ”sjunde konstarten”.

Filmhistorikern Ronald Bergan liknar filmen och dess tidiga dragningskraft som ”en flygande matta som på ett ögonblick flyger bort publiken från livets kärva verklighet”. Detta gäller än idag i hög grad även om publiken på ett annat sätt vant sig vid det rörliga bildmediet.

Filmhistoriens startpunkt och föregångare till kinematografen

Filmens startpunkt brukar tillerkännas bröderna Lumières kinematograf som de presenterade 1895. Den allra första filmen anses vara Arbetarna lämnar Lumières fabrik i Lyon (La Sortie des usines Lumière) som visades den 28 december 1895.

Auguste Lumière och Louis Lumière foto

Auguste Lumière och Louis Lumière

De franska bröderna Lumière uppfann kinematografen och man skulle kunna säga att de därmed skapade filmen på det sätt som biopubliken idag ser den. Innan hade det bara gått att att se rörliga bilder genom mindre tittskåp.
Bildkälla: http://www.institut-lumiere.org

Det är dock fel att säga att filmen kom till genom en enda innovation – Lumières kinematograf hade också sina föregångare. Det har pekats på så avlägsna rötter som skuggspelet i Kina som uppstod kring 100 år f.Kr. och där skuggbilder visades på en vitt skynke genom att en lampa placerades bakom och en person däremellan.

Förutsättningen för filmen var kameran och på 1000-talet uppfanns camera obscura, ett slags ljusobjektiv som kunde avbilda verkligheten till en bild. Det handlade dock om en mycket ljussvag och oskarp bild. De första riktiga fotografierna blev först till under 1800-talet.

Utvecklingens naturliga fortsättning var rörliga bilder och det första steget kom när Thomas Alva Edison uppfann metoden att använda film av cellulosanitrat och små filmstumpar kunde sedan betraktas i ett tittskåp (kinetoscope). Men det är alltså kinematografen som betraktas som filmhistoriens egentliga startpunkt.

Filmvisningar kunde den första tiden ske i olika sammanhang (den första filmvisning ägde rum på ett kafé), men snart skulle de första biosalongerna byggas i Frankrike. Den franska modellen skulle snart tas efter i andra delar av Europa och i Nordamerika. The Capitol Theater i New York med 4 000 sittplatser blev världens största biograf då den invigdes 1919.

Filmens tidiga utveckling

Den första filmen Arbetarna lämnar Lumières fabrik i Lyon utgjordes enbart av vad som anges i titeln, men mediet utvecklades och snart börjar längre historier berättas och fler av de visuella möjligheterna tillvaratas (i en annan av Lumières filmer visas rivningen av en vägg, fast baklänges och tidernas första specialeffekt inom filmen var därmed ett faktum). Filmerna vid den här tiden varade annars bara några sekunder eller minuter.

Bröderna Lumière gjorde dock sådana filmer som idag skulle få beteckningen dokumentärer. Den som av många anses vara den första som skapade filmer med ambitionen att inte bara återge vad som utspelade sig framför kameran utan skapa en egen historia och visuell värld var Georges Méliès. Han spelade in filmer i en studio och stod för flera filmiska innovationer.

De tidigaste filmerna var primitiva i flera bemärkelser. Filmsekvenser filmades i sin helhet med en stillastående kamera. Den orörliga kameran gjorde inspelningen statisk med de inblandade personerna filmade i helfigur.

Utvecklingen lät dock inte dröja länge och snart infann sig rörliga kameror och det alternerades bildstorlekar. Därtill började filmer klippas och handlingen blev nu en del av mediet. I Det stora tågrånet (The Great Train Robbery, 1903) fick publiken för första gången följa en film där handlingen ägde rum på två olika platser samtidigt med hjälp av tagningar som redigerats och visades växelvis.

Filmruta från The Squaw Man

Den första långfilmen

Filmerna skulle under stumfilmsepoken allt eftersom bli längre och westernfilmen The Squaw Man från 1914 av Cecil B. DeMille räknas som den första långfilmen (den var 74 minuter lång).
Bildkälla: Alfred Gandolfi, cinematrographer

Den tidiga stumfilmen

Den tidiga filmen består enbart av bilder och saknar ljud, därav namnet stumfilm. En pianist i biosalongen såg dock till att filmupplevelsen gavs en extra dimension genom musik. För att noggrannare kunna återge för publiken vad som tilldrar sig på duken visas då och då textskyltar som på knapphändigt vis ledsagar en genom storyn.

Mellantext i stumfilm

Mellantexter under stumfilmens dagar

Eftersom ljud inte förmedlades dök mellantexter upp då och då under filmerna som hjälpte biopubliken att hänga med i historien som berättades. Mellantexter introducerades tidigt och ett av de första kända exemplen är från 1901.
Bild: The Vind (1928)

Filmen sågs i början bara som ännu ett substitut för teatern och då medelklassen och överklassen inte ville befatta sig med den berättelseformen blev det främst underhållning för arbetsklassen. Med tiden höjdes filmens status och detta brukar i hög grad tillskrivas D.W. Griffith. Griffith var den som enligt många av dåtidens kritiker gjorde filmen till en legitim konstart. Även om det rasistiska innehållet i flera av hans filmer kritiserats har han behållit sin plats som en av den tidiga stumfilmens största förnyare. Några av filmens första stora stjärnor hette Mary Pickford, Douglas Fairbanks och Lillian Gish.

Filmruta från The Crowd

Pantomimer och de starka känslouttrycken

I brist på ljud fick skådespelarnas pantomimer och kroppsuttryck ledsaga publiken i handlingen och hjälpa dem förstå vad som tilldrog sig. Starka känslouttryck var nödvändiga för att förmedla sådant som inte kunde utsägas utan ljud.
Bild: The Crowd (1928)

Filmen var vid denna tid mestadels svart-vit, men inte alltid. Ibland användes ett filter i kameran, vilket skapade en annan färgnyans och denna metod kallades "tintning" (eller tinting på engelska). Flera färger kunde inte användas samtidigt utan en färgnyans ihop med svart var det som gällde. Somliga filmare använde sig av möjligheten till att låta olika färgnyanser har olika funktioner, till exempel kunde en blå färgton användas för scener som utspelades under dygnets mörka timmar. I till exempel En nations födelse (The Birth of A Nation) från 1915 användes flertalet färgnyanser: röda, blåa, gröna, rosa och sepia. Det fanns även andra tekniker som användes för att bryta av mot det svart-vita och en sådan teknik var att handmåla mindre detaljer direkt på filmrutor. Detta gjordes till exempel i Vingarna (Wings) från 1927 där orange-färgade eldflammor från störtande plan förstärkte upplevelsen för dess biopublik.

Filmruta från The Birth of A Nation

Färgtoner i den tidiga filmen med tinting

Med den metod som kallades tinting kunde filmerna få en annan färgton än den vanliga svart-vita genom att den vita färgen ersattes av en annan. För detta användes kemiska ämnen som vanadium för grönt, järn för blått, koppar för brunt, uranium för rött och sulfid för sepia.
Bild: The Birth of A Nation (1915)

Stumfilmens storhetstid

Regissörer från Tyskland, Frankrike, Ryssland och skandinaviska länder bidrog till att göra filmen till en konstart under 1920-talet. Från Tyskland kom den expressionistiska Dr Caligaris kabinett (Das Cabinet des Dr Caligari, 1919) och den dystopiska framtidsskildringen Metropolis (1927). Från Frankrike framkallade Luis Buñuel chockverkan med Den andalusiska hunden (Un chienandalou, 1928) – än idag känns det obehagligt att se en av filmens scener. I Sverige skapade sig Mauritz Stiller och Victor Sjöström internationell ryktbarhet.

Några andra stora filmskapare under stumfilmsepokens glansdagar var Erich von Stroheim, F.W. Murnau och King Vidor. Ett av de mest kända ansiktena på vita duken tillhörde svenska Greta Garbo. Greta Garbo hade en särskild mystik som byggdes upp av filmbolagen och hennes mystiska aura gjorde henne till en än större stjärna.

Frankrike som varit den ledande filmnationen åren före första världskriget fick nu se sig slagna av USA som blev den suveräna stormakten inom film och har sedan dess behållit sin position. I USA fanns ett större fokus på filmens finansiella prospekt och fem bolag delade på den största biten av kakan:  MGM, Paramount, Fox och Warner Bros. och RKO.

Under 1920-talet uppstod även genresystemet efter att vissa teman och berättarsätt bildat ett igenkännbart mönster. Komedin blev en av de populäraste genrerna och bland de stora underhållarna återfanns Charlie Chaplin, Buster Keaton och Harold Lloyd.

Under 1920-talet nådde stumfilmen sin största period, men det skulle snart vara en svunnen epok.

Nästa del i filmhistorien: Ljudfilmen

Källor:
Filmboken (2004), Elisabet Nemert och Gunilla Rundblom
Film (2007), Ronald Bergen
Wikipedia.org, https://en.wikipedia.org/wiki/Capitol_Theatre_(New_York_City)
Wikipedia.org, https://en.wikipedia.org/wiki/Intertitle
Thebioscope.net, https://thebioscope.net/2008/07/05/colourful-stories-no-12-tinting-and-toning/