Ljudfilmen gör inträde

I slutet av 1920-talet påbörjades förändringen som skulle omstöpa filmkonsten. Med övergången till ljudfilm skulle filmhistorien ta en ny utveckling. En del filmstjärnor och regissörer klarade galant övergången, andras karriärer dog ut. Ljudets tillkomst möjliggjorde för publiken att ta del av hela dialoger och inte bara genom sporadiska mellantexter. Skådespelarnas pantomimer tonades ner då deras primära funktion förlorad sin angelägenhet.

Den problematiska övergången från stumfilm till ljudfilm

Det rörde sig om en successiv utveckling och i det första stadiet bestod ljudfilmerna bara av ett tillagt ljudspår med musik, vilket skedde första gången 1926 i Don Juan. Detta var i sig inget revolutionerande då en pianist eller hel orkester brukade ackompanjera filmerna.

Nästa stora steg i etablerandet av ljud kom 1927 med Jazz Singer som var en talfilm – åtminstone delvis, alla dialoger kunde inte höras. Den innehöll också musik och sångerna spelades in direkt i stället för att läggas till efteråt. De kommande talfilmerna liknade Jazz Singer i det att dem bara delvis lät dialogerna höras och det fanns flera orsaker till att utvecklingen gick långsamt:

  1. Biosalongerna måste utrustas med ny teknik.
  2. Skådespelarna var tvungna att rikta munnen mot kamerans mikrofon och kamerorna var i sin tur tunga och otympliga, vilket gjorde att skådespelarna inte kunde röra sig fritt när de pratade.  
  3. De kameror som användes var inte konstruerade för talfilm då deras eget ljud upptogs av mikrofonen.
  4. En del av skådespelarna var tvungen att ta tallektioner för att förbättra artikulation och reducera sin accent.

Flera av stumfilmsstjärnorna klarade inte övergången. De var skickliga på pantomimer och gestik, men när de började prata lät det inte särskilt snyggt eller trovärdigt för rolltolkningen.

Efter ljudfilmen lanserats ökade publiktillströmningen, men det visade sig snart vara en tillfällig ökning och snart var publiksiffrorna tillbaka på normala nivåer. Det var dock dyrare att producera talfilm, något som ledde till ekonomiska svårigheter för vissa filmbolag.

När sedan den stora depressionen kom 1932 förvärrades det ekonomiska läget ytterligare för filmbranschen. De flesta hade inte råd att gå på bio lika ofta längre och det ledde till billigare filmvisningar där biopubliken fick se två filmer till priset av en. I denna veva uppstod också B-filmen i form av lågbudgetproduktioner som främst involverade filmer inom western eller actionbetonade genren.

Musikalen uppstår

Med ljudfilmen uppstod också en ny genre, musikalen. Sång- och dansnummer blev en del av underhållningen som integrerades i filmens övriga innehåll. Mixen slog an hos den stora publiken och musikalen skulle växa till en av de största genrerna under 1930-talet.

Fred Astaire i Swing Time

Fred Astaire

Astaire bytte Broadway-scenen till filmduken och blev en av de största inom filmen i Hollywood på 1930-talet. Astaire var formidabel som dansare och samtidigt begåvad som sångare och skådespelare. I nio filmer var hans danspartner Ginger Rogers och de lyste i filmer som Top Hat (1935) och Swing Time (1936).
Bild: Swing Time (1936)

Dialogen utvecklas

Förutom att ljudet i filmen födde en ny genre i musikalen resulterade det i att dialoger fick allt större utrymme. Detta i sin tur ledde till mer sofistikerade berättartekniker och fler inträngande personporträtt. Slapstick (dvs. fysiska skämt, t. ex. att någon får en tårta kastad i ansiktet) började av samma orsaker i allt större utsträckning ersättas av verbala gags.

I Hollywood framträdde nya regissörsnamn som tog vara på talfilmens möjligheter. Bland dessa fanns Frank Capra och Howard Hawks. De tempofyllda dialogerna som visades upp i Capras Det hände en natt (It Happened One Night, 1934) och Hawks Ingen fara på taket (Bringing Up Baby, 1938) hade så klart aldrig gått att göra utan ljud.

Förra del i filmhistorien: Stumfilmen Nästa del i filmhistorien: 1940-talet

Källor:
Filmboken (2004), Elisabet Nemert och Gunilla Rundblom
Film (2007), Ronald Bergen