Krigsfilmen och dess historia – perspektiv och tematik

En genomgång av krigsfilmens historia i form av en enda artikel kan långt ifrån inkludera alla filmer och genrens alla perspektiv. Vad som här följer är en orientering i krigsfilmen som genre ur ett historiskt perspektiv där väsentliga teman understryks.

Introduktion

En krigsfilm har väpnade konflikter i omedelbart eller indirekt fokus. Vad de flesta associerar med denna genre är filmer som utspelar sig på stridsplatser vare sig striderna pågår på marken, i luften eller till sjöss. Det går dock även att inkludera filmer där en krigssituation indirekt berör det som visas på filmduken.

Krigsfilmer kan i övrigt innehålla olika budskap. Två urskiljbara kategorier är filmer som tar ställning emot krig, så kallade antikrigsfilmer, och de som har inslag av patriotism. Medan den första kategorin ställer kriget inför en kritisk anblick, har den andra ofta som funktion att under ett pågående krig propagera för mobilisering och höja civilbefolkningens moral.

En annan sak som kan noteras inom genren är en i genomsnitt längre speltid. Tydligen kräver det som ska berättas i krigsfilmer ofta större utrymme och hänger ihop med konfliktens omfattning.

Tidiga stumfilmer som skildrade krig

Filmruta från En nations födelse

Sydstatare marscherar ut i krig, En nations födelse (1915)

Även om krigsscener förekom tidigare på film var det en bit in på 1910-talet som en genre etablerades med krig som bärande komponent. Den allra första krigsfilmen anses av många som En nations födelse (The Birth of A Nation, 1915), vilken är ett episkt drama med speltid på över tre timmar som skildrar det amerikanska inbördeskriget. Det går att finna likheter med Borta med vinden (Gone with the Wind, 1939) i det melodramatiska anslaget och den ödeläggande splittring kriget för med sig på amerikansk mark.

Den andra halvan av En nations födelse har dock mer ingredienser av spänningsdrama och där Klu Klux Klan involveras i handlingen – något som gjort denna film högst kontroversiell i det den glorifierar Klu Klux Klan. Samtidigt som dess skapare D.W. Griffith tillhör en av filmhistoriens främste är hans ställning också problematisk då flera av hans filmer har rasistiska inslag. I En nations födelse sker perspektivet från sydstaternas sida och nordstatarna framställs kategoriskt negativt.

Många av krigsfilmen ständiga teman är redan här urskiljbara – kanske särskilt i krigsscenerna som utspelas på vida fält där krigets vansinniga tribut och heroiska insatser spelas upp sida vid sida.

Även om En nations födelse skildrade det amerikanska inbördeskriget var det annars första världskriget som stod i centrum i genrens tidigare dagar. Bland annat Griffiths Världens hjärtan (Heart of the World, 1918) och På axel gevär (Shoulder Arms, 1918) med Charlie Chaplin, den senare var för övrigt ett av de första exemplen på när krig blandas med komedi. Det gjordes förstås även flertalet dokumentärfilmer såsom den tyska The Log of the U-35 (1917) som filmades ombord på en ubåt mitt under brinnande krig.

Två av de filmer som är mest minnesvärda från stumfilmens sista decennium utspelar sig båda till stor del uppe i luften: Vingarna (Wings, 1927) och För flyget och flickan (Flight, 1929). Vingarna har antagligen överlevt bäst av de båda och den blev första film någonsin att tilldelas en Oscar i kategorin Bästa film.

Flygscener med strider i luften hade inte visats på detta sätt innan medan scenerna från skyttegravskriget var ett tidigt exempel på det bestialiska i ett storskaligt krig.

Filmruta från Vingarna

Dubbelexponering skapar överlappat berättande, Vingarna (1927)

Vingarna uppvisar patriotism och heroiska insatser av flygaresset Jack ”Shooting Star” Powell. På marken utspelas parallellt en kärlekshistoria som påverkas av krigets vändningar. Trots att grymma krigsscener visas i bild finns ingen uttalad kritik av kriget. King Vidors Den stora paraden (The Big Parade) från två år tidigare var däremot ett av de första proven på vad som tematiskt kunde betraktas som antikrigsfilm. I Vidors film skildras krigets mänskliga offer.

Ett kanske än tydligare budskap gällande motstånd mot krig märktes i Raoul Walsh What Price Glory? (1926) där de tyska soldaterna på motståndarsidan inte framställdes särskilt illasinnade medan kriget självt var det illasinnade elementet och här användes även inslag av komedi för att med humor kontrastera mot det onödiga allvar som ett krig utgör.

Tidiga ljudfilmer

En av de första krigsfilmerna med ljud var Lewis Milestones På västfronten intet nytt (All Quiet on the Western Front) från 1930 som var baserad på Erich Maria Remarques roman med samma namn. Det är en av de antikrigsfilmer som med starkast eftertryck skildrar hur den patriotiska andan övergår till desillusion på de dödliga stridsfälten under första världskriget.

En av de i övrigt mest minnesvärda krigsfilmerna från ljudfilmens första decennium var också en antikrigsfilm: Den stora illusionen (La Grande illusion, 1937). Denna film skiljde sig i hög grad från På västfronten intet nytt med den nästan totala avsaknaden av krigsscener. I stället fanns här fokus på den mänskliga värdigheten och respekten inför varandra som ett krig mellan nationer inte kunde radera ut.

Året därpå har Nattens eskapader (The Dawn Patrol) premiär med Errol Flynn i en av huvudrollerna. Flynn som mest förknippas med äventyrsfilmer som Kapten Blod och Robin Hoods äventyr sätter sin prägel på filmen. Flynns karaktär tycks ibland ha nio liv när han leende flyger över en fientlig bas medan hans plan beskjuts. Nattens eskapader är annars mestadels en film med realistiskt anslag och en dyster ambivalent syn på krig: kriget är en slakt, men medan slakten pågår måste order lydas. När en tysk pilot fångas visar filmen hur naturlig förbrödringen skulle kunna vara mellan de stridande sidorna.

Men detta gestaltande av potentiell förbrödring utspelar sig i en film som gjordes innan andra världskriget brutit ut. Efter krigets utbrott under hösten 1939 förändrades även filmen.

Andra världskriget

Patriotism: filmen som medel till mobilisering och moral

Skildringarna av det första världskriget skulle snart ebba ut då ett nytt stort krig tycktes stå för dörren. Upptakten till andra världskriget och kriget som följde ledde till en forsande produktion av krigsfilmer av aldrig förut skådat omfattning och det var för det mesta filmer med patriotiska förtecken. Tanken var att höja moralen hos både soldater och civila i länder som var delaktiga eller kunde dras in i kriget. Filmerna visade på krigets nödvändighet och uppvisade hjältar från egna sidan.

De amerikanska filmerna överträffade generellt de brittiska i fråga om patriotism och ett praktexempel på en av de filmer som ville höja moralen inom landet och bistå tanken om ett eventuellt behov av mobiliserande var Sergeant York (1941). Här porträtterar Gary Cooper Alvin York som deltog i första världskriget som amerikansk soldat och återvände som hjälte till hemlandet. Filmen hade premiär i juli 1941 medan andra världskriget pågick och några månader innan USA drogs in i det.

York som omvänts till att bli religiös är först en motståndare till kriget eftersom det innebär dödande, men hans argument vänds på ända av behovet att försvara friheten. Detta är ett ofta använt argument som ställs emot pacifism och tanken är förstås att budskapen ska gå igenom filmduken och ut i biopublikens tankar.

York som är en enastående skytt bidrar till framgångar i markstriderna och under en särskild lyckad insats där han med sitt gevär fäller ett dussintal tyska soldater kommenterar han ”Just like a flock of turkey's” (”precis som en flock med kalkoner”), vilket reflekterar hans erfarenheter från jakt, men det är också en nedsättande syn på motståndarsidans representanter.

York återvänder till USA som dekorerad krigshjälte och utan en skråma. För sina insatser har han dessutom belönats med ett fint hus av den uppskattande ortsbefolkningen. Senare filmer skulle i flera fall skildra hemkommande soldaters öde under betydligt mörkare och mindre glamourösa former.

Filmruta från The Way Ahead

Inte alltför muntra rekryter vilar ut efter exercis, The Way Ahead (1944)

Brittiska The Way Ahead (1944) är relativt nedtonad i jämförelse med Sergeant York och andra amerikanska patriotiska filmer vid denna tid som Dive Bomber (1941), Destination Tokyo (1943) och Wing and a Prayer (1944). Den använder dock samma medel som i flera av dessa filmer för att blåsa upp patriotism genom att hänvisa till landets historia och vikten att inställa sig för en större sak. Det handlar också om att via upp sympatiska människor på duken, David Niven har väl aldrig varit så honungslent sympatisk som här.

The Way Ahead börjar med en ”kulturkrock” vid värvningen då motvilliga rekryter från olika delar av samhället infinner sig till militärutbildningen. Det ligger inte för dem att ryckas från sina normala liv och tvingas lyda under reglementet. Deras negativa syn på de överordnade och sin egen sits vänder dock efter att de blir införstådda med vikten av att undergå den nödvändiga träningen som militärer för att sedan kunna hjälpa sitt land.

Det är ett öppet slut i The Way Ahead, vilket av naturliga skäl är kännetecknande hos filmer om andra världskriget vid denna tid. In Which We Serve från 1942, en annan brittisk film i patriotisk anda, slutar också med att landets armé tappert ger sig ut i krig, fast med okänd utgång.

In Which We Serve hade premiär i hemlandet 1942 då kriget fortfarande var en oviss historia och det engelska folket hade börjat inse vilka stora förluster det skulle komma att handla om. Filmen – som av dagens filmpublik antagligen upplevs som rejält sentimental – utspelas till stor del ute på havet där en viktig del av kriget avgjordes. Tyska ubåtar sänkte mängder av brittiska fartyg, både krigsfartyg och handelsfartyg. Storbritannien som var beroende av import av råvaror via havet kunde förlora kriget om tyskarna lyckades sänka tillräckligt många handelsfartyg.

Japanerna var den andra stora motståndaren i kriget sett ur amerikansk synvinkel och i Objective, Burma! (1945) framställs de japanska soldaterna som ociviliserade efter att ha lemlästat amerikanska soldater som tillfångatagits. Objective, Burma! är annars en av de bättre av de många skildringarna av andra världskriget i Stillahavsregionen.

Filmruta från 30 sekunder över Tokyo

Den andre parten lyfter mot okänt öde, 30 sekunder över Tokyo (1944)

Till de bättre hör även 30 sekunder över Tokyo (Thirty Seconds over Tokyo, 1944), som också den kan inordnas bland patriotiska filmer som gjordes under denna period. Fast trots att det är tappra och sympatiska amerikaner vi möter är filmen mer intresserad att från ett psykologiskt perspektiv skildra tillvaron för de som rekryterats och särskilt bräckligheten i ett förhållande då den ena parten deltar i krig. Ted Lawson som handplockas till ett viktigt flyguppdrag återvänder till slut hem, men kriget har satt honom i rullstol. Filmen slutar strax efter hans hemkomst, andra filmer som skulle följa efter kriget (och senare krig) brottas mer med hemkomsten från kriget och den därpå följande återanpassningen.

Luftens örnar (Twelve O'Clock High, 1949) utspelar sig precis som redan nämnda Nattens eskapader (The Dawn Patrol) på en flygbas. Kriget tycks snart vara över och i stället för att mobilisera stridsmoral finns det i detta skede en besinnande attityd kring kriget som rör frågor som huruvida det är försvarbart att offra människor för att uppnå militära vinster. Inkluderad är också frågan hur kriget bäst förkortas och konkret gäller här risken kontra belöningen med precisionsbombningar från låg höjd. Luftens örnar innehåller en än större betoning på de psykologiska påfrestningarna ett krig medför. I stället för att uträtta ännu ett prov på heroism drabbas den annars tappre piloten av yrsel inför det avgörande flyguppdraget och får tas om hand för överansträngning.

På främmande mark (Battleground, 1949) är en av de filmer som bäst återger livsvillkoren för vanliga fotsoldater. Komponenter som rör sammanhållning och stridsmoral i förläggningen och ute på stridsfältet betonas i denna film där ett kompani utför ett hemligt uppdrag i det av tyskarna belägrade Frankrike under andra världskriget.

Eftersinning: episka anslag och dokumentära präglingar

Efter krigsslutet och med tid i backspegeln gjordes filmer med ambitionen att ge mer nyanserade och väldokumenterade bilder av andra världskriget. Mycket av den patriotiska andan är av naturliga skäl bortblåst och filmerna har nu i stället en historisk prägling och inriktar sig på olika händelser under kriget.

Filmruta från Slaget om England

Efterkonstruktion av den tyska luftinvasionen på film, Slaget om England (1969)

Slaget om England (Battle of Britain, 1969) är ett sådant försök från brittiskt håll. Här ges utrymme åt bägge sidor och Tysklands representanter får framstå bortom det stereotypiska. Stridsscenerna är koncentrerade till vad som ägde rum ovan mark då britterna försökte försvara sitt luftrum mot Luftwaffe. Tysklands invasion var tvungen att komma från luften och även om Luftwaffes flygräder spred skräck i London och kostade tusentals liv kunde britterna tappert hålla stånd.

Kriget avgjordes delvis ute till havs och u-båtar som användes i stor skala var ett ständigt oroselement för fartyg (i den tyska strategin ingick det att attackera handelsskepp för att strypa importen till de brittiska öarna). Den klaustrofobiska miljön under ytan förmår ibland skapa en kuslig och spännande kuliss där besättningens speciella utsatthet inringas. Det gjordes nästan inga krigsfilmer som utspelade sig i denna miljö under 1940-talet, men sedan har det gjorts många där det särskilt är andra världskriget som utgör bakgrunden. Till exempel medverkade Clark Gable och Burt Lancaster i Run Silent, Run Deep (1958), men mer verklighetstrogen var Ubåten (Das Boot, 1981).

Det stora slaget (The Battle of Bulge, 1965) och En bro för mycket (A Bridge Too Far, 1977) är båda filmer med ambitioner att berätta episkt och berika berättelsen med stora ensembler som kryllar av välkända skådespelarnamn. Båda utspelar sig i krigets slutskede, fast där en viss ovisshet kring utgången ändå föreligger. Även om filmerna skiljer sig en del åt illustrerar båda att det krävs stor livsspillan in i det sista innan fred kan utropas. Även Is Paris Burning? (1966) av den franska regissören René Clément inhyser en namnstark och brokig esemble (Jean-Paul Belmondo, Kirk Douglas, Gert Fröbe och Orson Welles är fyra av dessa). Fokus är riktat mot på staden Paris och den franska motståndsrörelsens kamp mot ockupanterna. Den dokumentära präglingen förstärks i att klipp från journalfilmer vävs in bland scenerna.

En de händelser från kriget som skildrats ingående på film är Dagen D, vilket är en händelse av signifikant historisk betydelse. Det är denna dag de allierade invaderar det tyskkontrollerade Frankrike. Det skedde framför allt med en stor landstigning på Normandies kust: soldater sattes i land i bepansrade båtar efter att flottan beskjutit kustlinjens befästningar. Det blev ett blodbad där särskilt de allierade förlorade många män då förutsättningarna på plats gynnade försvararna.

Även Midway (1976) skildrar ingående en omfattande kampanj under kriget. Få filmer om krig har brytt sig om de strategiska aspekterna till den grad som gäller i denna högst autentiska film där det bland annat framgår vilka osäkra förhållanden som rådde då attacker skulle koordineras ute på det vida havet.

En annan av de mer faktatrogna filmatiseringarna som utspelar sig under andra världskriget är The Longest Day från 1962 där händelserna skildras i delvis dokumentär stil och från dubbelt perspektiv. Det förekommer riktiga namn på de personer som figurerar och dessutom talas flera olika språk. Några av den tidens mest berömda skådespelare från USA, Storbritannien, Frankrike och Tyskland finns med i den långa rollistan.

För dagens filmpublik är den mest kända filmatiseringen av Dagen D högst troligt Steven Spielbergs kommersiellt framgångsrika Saving Private Ryan från 1988. En film med ett naturalistiskt anslag där det betydligt mer fokuseras på skjutvapen som avlossas och vad detta kan ha för åverkan på mänskliga kroppar än de politiska och militära komplikationerna runtom. Den fick på många håll fick positiv kritik för de autentiska stridsscenerna som kulminerar i över 20 minuter intensivt actionspäckade och våldsamma scenen vid själva landstigningen av Omaha Beach (tagningarna som förvisso inte ägde rum på den historiska platsen utan på en snarlik strand på Irland tog fyra veckor att spela in, involverade 750 statister och kostade 12 miljoner dollar).

Många är filmerna som i efterhand skildrar konflikten mellan USA och Japan. Till exempel har föga oväntat den uppskakande attacken på militärbasen Pearl Harbor filmatiserats flera gånger och ett av de bättre exemplen är Tora Tora Tora (1970).

Andra världskriget utspelade sig inte bara i Europa och Stillahavsregionen utan även i Nordafrika och västra Asien. Nämnas kan Sahara (1943) som utspelas i Nordafrika och Stalingrad (1993) som skildrar kriget på rysk mark.

En slags undergenre som uppstod i samband med filmatiseringar av andra världskriget är sådana som utspelas i läger för krigsfångar. Några värda att nämnas är En dödsdömd har rymt (Un condamné à mort s'est échappé ou Le vent souffle où il veut, 1956), Den stora flykten (The Great Escape, 1963) och Fångläger 17 (Stalag 17, 1953).

Filmruta från Patton

Politiska undertoner i biografisk berättelse, Patton (1970)

Patton (1970) utspelar sig förvisso på stridsfälten, men den är först och främst ett porträtt av den amerikanska generalen George S. Patton. Patton som här spelas av George C. Scott är ärelysten och karismatisk samt står för frispråkiga uttalanden som vållar politiska problem. Det är andra världskriget som utgör fonden, men eftersom Vietnamkriget vid denna tid pågick är det svårt att inte dra paralleller till detta krig. Dessutom är Francis Ford Coppola som några år senare ska göra Apocalypse Now manusskrivare. Karaktären Patton tycks vara något av en förlaga till karaktären överstelöjtnanten Kilgore's Gunner i Copollas kommande film som där uttalar det välkända citatet ”I love the smell of napalm in the morning” och inte rör en muskel när en bomb kreverar några meter bredvid honom. 

Bland filmer om andra världskriget på senare år är Undergången (Der Untergang, 2004) en av de starkaste skildringarna och en av få som ingående porträtterar krigets ökände upphovsman: Adolf Hitler.

Vietnamkriget

Filmruta från Plutonen

USAs kontroversiella krig i Vietnams djungler, Plutonen (1986)

I Plutonen (Platoon, 1986) får vi uppleva gruppdynamiken i en amerikansk pluton genom Chris Taylors ögon. Vietnamkriget var högst kontroversiellt och filmen tar upp frågor kring dess berättiganden. Precis som i Uppgörelsen (Casualties of War, 1989), en annan krigsfilm som utspelas i Vietnam och har likheter med Plutonen, skildras övergrepp på de civila där soldaternas missmod inför krigets umbäranden sväller över i blind ilska. På ett något överdrivet vis får gruppbefälen Elias (Willem Dafoe) och Barnes (Tom Berenger) personifierar två olika inställningar till kriget.

En mer komplex skildring av samma krig utgör Apocalypse Now med Joseph Conrads roman Mörkrets hjärta som förebild. Trots de tumultartade omständigheterna som rådde vid inspelningarna är detta en av de konstnärligt mest imponerande krigsfilmer som gjorts.

Ett ytterligare perspektiv med samma krig i fonden anläggs i Deer Hunter (1978). Ett par sammansvetsade vänner ska göra en militärtjänstgöring i Vietnam, men händelserna på plats förändrar dem i grunden.

Hemkomst och återanpassning

De bästa åren (The Best Years of Our Lives, 1946) är en film med premiär strax efter andra världskriget och skildrar tre personers liv som hemkommande soldater. Med en blandning av glädje och förskräckelse återförenas de med sina respektive närmaste. Det finns också problematik med i bilden, synliga som för Homer som har blivit av med båda underarmarna, men också den vardagliga återanpassningen till ett samhälle där krigstjänst inte nödvändigtvis är en merit. De bästa åren är en film med lyckligt slut och där återanpassningen i slutändan fungerar. En film som väjde för all sentimentalitet var däremot The Men som kom fyra år därefter med Marlon Brando i sin debutroll. Faktumet att kriget gjort en man till krympling blir här ett oöverkomligt hinder för en kärleksrelation.

Det finns en fundamental skillnad i skildringarna av andra världskriget och Vietnamkriget. Medan de amerikanska medborgarnas syn på det förra var nästan enhälligt positiv, vilket förstärktes än mer efter det stod klart att USA på ett avgörande sätt bidrog till att nazism och fascism inte fick fotfäste i Europa, ansågs insaterna i Vietnam av många på hemmaplan som orättfärdiga. Inte minst på grund av alla dem amerikaner som återvände från kriget i en kista eller invalidiserade. Luke (Jon Voight) är en av dessa och han engagerar sig politiskt i Hemkomsten (Coming Home, 1978). Den utspelar sig precis som The Men delvis på ett sjukhem för krigsskadade. Här är dock rollerna ombytta då en gräsänkling (Jane Fonda) förälskar sig i den krigsskadade Luke.

Än mer politisk var Född den fjärde juli (Born the Fourth of July, 1989) där Tom Cruise porträtterar krigsveteranen Ron Kovic som efter deltagande i Vietnamkriget sitter i rullstol. Då hans förväntade roll som krigshjälte uteblir – i stället blir han sedd som en krympling vars insatser i Vietnam för somliga landsmän anses bortkastat – omvänds hans egen syn och han aktiverar sig mot kriget.

På senare tid är Stop-Loss från 2008 en av filmerna som gestaltat de personliga och politiska implikationerna som inträder efter återvändandet från en krigszon.

Moderna krig

Bland annat eftersom det ledande landet sett till filmproduktion, USA, var delaktiga är bland annat Kuwait- och Irak-krigen två av de moderna krig som resulterat i flertalet spelfilmer. Några av de mer uppmärksammade är Three Kings (1999) och The Hurt Locker (2008).

Filmruta från Black Hawk Down

Upptakten till omdebatterad skildring av väpnad konflikt, Black Hawk Down (2001)

En krigsfilm som vållade rejäl debatt var Black Hawk Down (2001) som skildrade slaget om Mogadishu mellan amerikanska och somaliska styrkor. Debatten uppstod då många menade att filmen inte var sanningsenlig på flera punkter och att den bistod den bild som den amerikanska militären ville ge om konflikten. Själva filmen upptas nästan helt av den operation som pågår inne i staden Mogadishu och som eskalerar till väpnade gatustrider på flera ställen samtidigt.

Det afghansk-sovjetiska kriget som pågick under 1980-talet är på grund av frånvaron av amerikanska styrkor bara undantagsvis föremål för spelfilmer. Ett sådant undantag är The Beast of War från 1988. I stället för att inkludera stora delar av kriget fokuseras det här på en spännande jakt genom öken där en grupp rebeller jagar en sovjetisk tank som kört vilse (vad som reducerar den autentiska känslan är att de sovjetiska soldaterna pratar engelska).

Balkankonflikten resulterade i ett flertal filmer där en av de som förtjänar att nämnas är Ingenmansland (Ničija zemlja, 2001).

Dilemmat med politisk opartiskhet

Filmruta från The Bridges at Toko-Ri med hangarskepp

Dyr rekvisita, The Bridges at Toko-Ri (1954)

Den scenografi som behövs i vissa krigsfilmer är allt annat än billig. Även om det ibland läggs enormt stora pengar på filmproduktioner går det av kostnadsmässiga skäl inte återskapa stora hangarfartyg eller stridsflyg. Att jämföra är Titanic som är en av världens dyraste filmer, den kostade cirka 200 miljoner dollar. Hangarfartyget USS Gerald R. Ford som sjösattes 2013 kostade 13 miljarder dollar!

Detta medför att filmmakare som tänkt använda sig av autentisk rekvisita måste ansöka om lov att få tillgång till landets militära utrustning. Detta kan medföra en del komplikationer när det gäller filmens opartiskhet. Ofta kommer det krävas att filmen godkänns av militären, vilket är en omständighet som upphovsmännen till filmen måste beakta vid exempelvis skrivande av manus.

© Oskar Strandberg för Filmhistoria.se

Översikt genrerAction – definition av genren och historisk översikt

Källor:
http://www.dga.org/Craft/DGAQ/All-Articles/1103-Fall-2011/Shot-to-Remember-Saving-Private-Ryan.aspx
https://sv.wikipedia.org/wiki/Lista_%C3%B6ver_v%C3%A4rldens_dyraste_filmer
http://www.di.se/artiklar/2016/3/10/usa-sjosatter-historiens-dyraste-hangarfartyg/

Tillbaka till toppen av sidan