Action – definition av genren och historisk översikt

Denna artikel kommer göra en översyn av action som filmgenre. En definition och avgränsning av genren tillsammans med typiska kännetecken ska redogöras för samt en genomgång av genrens utveckling inklusive exemplifieringar av viktiga filmer.

Att avgränsa och definiera action som genre

Filmruta från Die Hard

Bild: Die Hard (1988)

Action som sådant finns som inslag i många filmgenrer, till exempel krigsfilm och western. Båda dessa genrer har egna typiska element i form och innehåll, vilket gör att en actionfilmen måste sökas där inga av andra övergripande genredefinitioner gäller. Ska man sätta en beteckning på action som genre måste man avgränsa bortom generella inslag av action som kan vara väldigt mycket och förekommer i de flesta genrer då och då.

Att beteckna alla filmer med scener som kan kallas actionfyllda för actionfilmer är ogörligt och i stället måste en inringning göras av typiska och återkommande inslag som utmärker genren och framträder i egen unik kombination (som så många gånger går det inte att dra exakta skiljelinjer mellan genrer och övergränsande drag är ofrånkomliga).

Saker som utkristalliserade genrens tillkomst var större utrymme och mer extravaganta uttryck för sådant som skottlossning, biljakter och våldsscener. Då dessa inslag av action inte främst är till för att illustrera brott i en kriminalfilm, laglöshet i en westernfilm eller fientliga varelser i en fantasyfilm utan blir själva essensen, det från vilket filmen får sin livskraft, har det uppstått en ny genre.

I boken Action Speaks Louder: Violence, Spectacle, and the American Action Movie radar författaren Eric Lichtenfeld upp en mängd saker som är typiska för en film i genren: ”A loner hero; his battles for justice”, ”vengeance”, ”industrial settings”, ”brutal beatings”, ”visually exotic killings”, ”an array of impressive weapons”, ”explosions”, ”one-liners”, “chases and crashes”, “a depraved enemy”.

I en annan bok med titeln Action Movies: The Cinema of Striking Back skriver Harvey O’Brien att actionfilmen bäst ska förstås som en sammansmältning av form och innehåll där action genomströmmar båda. Förutom att action föreskriver en story där händelser ska avlösa varandra i högt tempo (form) representerar genren också en etik bestående av uppvigling och rastlös rörelse (innehåll).

Sammanfattningsvis kan actionfilmen som genre beskrivas som en underhållningsform med spektakel och våld som centrala delar. Med spektakel syftas det till hur det realistiska är undanskjutet då trovärdighet är ett sekundärt mål (riskbedömning är inte actionhjältens starkaste sida). Man skulle kunna dra en parallell till musikalen – som också har en tydlig eskapistisk prägel – fast att sång- och dansnumren är utbytta mot explosioner och våld, övriga likheter borträknade. Våld är sedan en uppenbar del genom att medlen att lösa konflikterna nästan uteslutande sker med direkt (fysisk) strid.

Actionhjältarna

Filmruta med Bruce Willis i Die Hard

Bild: Bruce Willis som actionhjälte i Die Hard

Actionhjältarna söker inte äventyr, menar O’Brien, utan agerar utifrån vad som är en påträngande nödvändighet. Trots det hypermaskulina våldutövandet är deras agerande i en djupare bemärkelse förankrat i attityd av djup oro. Med detta syftar O’Brien till att deras våldsutövande inte är involverat i ”a morally justifable framwork such as legitime warfare (the war movie), police procedure (the crime thriller)”. Den arketypiska actionhjälten är alltså ingen soldat i en krigszon eller polis i ett kriminalfall utan snarare någon som hamnar i hetluften genom andra sammanhang: hjälten John McClane i Die Hard (1988) är förvisso polis fast i filmens story utanför sina vanliga miljöer, hjälten Bryan Mills i Taken (2008) är en före detta specialagent som agerar självrådigt, hjälten Harry S. Stamper i Armageddon (1998) är också han utanför sin normala yrkesroll – det är speciella händelser runtom dem som framtvingar dem att handla.

Actionhjälten utgör en viktig beståndsdel i storyn och vanligtvis agerar denne (nästan alltid manlige) på egen hand. I Rambo – First Blood II (1985) behövs ingen insatsstyrka för att befria krigsfångar från ett läger där det kryllar av fiendesidans soldater, det räcker med en viss John Rambo. I filmerna med den brittiske agenten 007 är det likaså en enmansshow: James Bond kan gång på gång ofta på egen hand överglänsa en numerärt överlägsen fiende. Det förekommer trots allt att hjältarna agerar i par eller i mindre grupper, men oavsett deras antal är de i regel numerärt underlägsna.

Det finns olika actionhjältar och utan att generalisera går det göra flera skiljelinjer. Det finns dem hårda och smått oövervinnliga tack vare muskler, vapenkraft och/eller kampsportsfärdigheter – Arnold Schwarzenegger, Jean-Claude Van Damme och Steven Seagal är exempel på skådespelare i detta fack. Det finns dem mindre muskulösa som med egna mer improviserade medel till slut överlistar antagonisterna. Deras ibland ofrånkomliga underlägen ger utrymme för humor – Eddie Murphy, Kurt Russel och Mel Gibson är alla exempel på detta.

En lättillgänglig genre som tydligt väljer sida

Actionfilmer ska kunna förstås av alla och det finns också ett tydligt ”den-vanliga-mannen-på-gatan-perspektiv”. I Die Hard till exempel finns inte kompetensen hos polischefen eller FBI, dessa är helt odugliga medan en vanlig polis från New York (John McClane) styr upp situationen. Näst mest förstånd har den vanliga polisen (Al Powell) som sitter i bilen utanför skyskrapan och har radiokontakt med McClane. De har visserligen inte alltid kommandot, men då polischefen och FBI tar över tyglarna blir misslyckandet kapitalt.

När John McClanes fru visar upp en Rolex-klocka rynkar han på näsan åt denna statussymbol och samma klocka lossas sedan symboliskt från hennes arm av McClane och sänder ärkeskurken på en lufttur värd namnet. Rolex representerar här det kapitalistiska och giriga, McClane det oförfalskade: han är familjefadern och den som kan få saker och ting uträttade med praktiska metoder. Även den kokainsniffande kollegan till McClanes fru får känna på att högmod går före fall – eller som i det här fallet, ett pistolskott.

En genre uppvisar förstås en mängd olika sidor och dessa kännetecken är inte genomgående, men de uppkommer tillräckligt ofta för att det kan argumenteras för att de är typiska inslag i genren.

Actionfilmens utveckling

Actionfilmen är en relativt ny genre. Den har utvecklats från att vara en inneboende del av andra genrer som western, krigsfilm och deckare till att bli en egen genre med specifika kännetecken. Genren har uppkommit som ett slags utväxter från andra genrer där de actionbetonade dragen eskalerat.

Tidiga actionfilmer

Exakt när actiongenren uppstår är svårt att avgöra och tidsangivelserna skiftar beroende på vilka inslag som ska medfinnas och i hur stora halter. Det finns därför ingen ”första actionfilm” som markerar startskottet, men ett par kandidater brukar räknas dit och dessa ska ses närmare på.

Dirty Harry (1971) med Clint Eastwood i huvudrollen innehåller mängder av action inklusive sådant som kanske inte kan anses nödvändigt för storyn. En exploatering i våld kan med andra ord skönjas. Dirty Harry är en film som också förknippas med ett par klassiska så kallade oneliners. Just oneliners matchar av naturliga skäl actionfilmen där formulan tillkännager att lite tid ska ödslas på ”transportsträckorna”. Bland de primära transportsträckor finns dialogen.

Medan oneliners är effektiva blir det samtidigt på bekostnad av nyanseringar av karaktärer. Att göra en persons natur alltför sammansatt motverkar behovet att snabbt kunna förmedla dennes avsikter. Därför leder till ofta kraftiga polariseringar mellan ”onda” och ”goda” personer.

Filmruta från Gone in 60 seconds

Bild: Gone in 60 seconds (1974)

Shaft och The French Connection som kom samma år som Dirty Harry kan räknas med bland de tidiga actionfilmerna. Båda följer deckarens mönster, men Shaft uppvisar en dragning åt underhållning och detta parat med blodigt våld medan The French Connection bland annat bjuder på en spektakulär biljakt där de utdragna sekvenserna skapar intensiv action av spektakulär art. Biljakter var förstås inget nytt vid den här tiden, men i The French Connection och likaså i Bullitt (1968) visas förloppet delvis från bilförarens perspektiv, vilket ger publiken en större känsla av farten i jakten och riskerna då bilen nästan kör in i näraliggande objekt. Biljakter blir förstås mer spektakulära och får större egenvärde i takt med att hästkrafterna blir fler under huven. När det gäller biljakter nattetid var det länge svårare att uppfatta rumsligheten och omgivningen kunde vara otydlig på grund av otillräcklig belysning. Gone in 60 seconds (1974) tar ett steg till när det gäller biljakt på film. Biljakten upptar en stor del av filmen, och den massiva förstörelse som sker under denna hade antagligen inte skett tidigare på film under liknande omständigheter.

First Blood (1982) räknas som en tidig actionfilm och som i högre grad uppfyller kriterierna än ovan nämnda, men den följer bara delvis actionfilmens typiska mönster. Den håller sig borta från underhållning ("underhållning" ska här förstås som ett kännetecken för genren och inte i sin allmänna betydelse), genom att skildra utifrån ett mer allvarligt ämne: en krigsveteran upplevda utanförskap efter återvändandet till samhället och hans post-traumatiska stress triggar igång en handling som skapar intrigen. Det finns inga humoristiska instick i form av till exempel oneliners utan hjälten (som dessutom inte är kategoriskt "god") utkämpar här sin personliga strid.

Die Hard (1988) är ett mer arketypiskt exempel. Inramningen är på alla sett spektakulär med en hög skyskrapa som skådeplats och med – som är ett viktig tillägg – det underliggande hotet att sprängas. Om man jämför Dirty Harry med Die Hard är en av skillnaderna att den förra filmen till största delen utspelas utanför zonen där hjältens liv är i omedelbar fara. I Die Hard däremot utspelas nästan hela storyn i ”actionzonen” så att säga och hjälten är därför nästan hela tiden utsatt för fara – det medför samtidigt i det närmaste konstant action eller åtminstone lurar nästa actionscen ständigt bakom ett hörn.

Genren har fortsatt att utvecklats på vissa plan. Slagsmål skulle övergå i mer raffinerade uttryck där olika former av kampsport blev vanliga inslag i filmer med bland andra Chuck Norris och Jean-Claude van Damme, dessa var inspirerade av Hong Kong-filmer med Bruce Lee. Än mer märkbart var en ny estetik i slagsmåls- och skjutscener då Matrix kom 1999, där också slow motion användes på ett nyskapande sätt. För filmens koreografi anlitades Yuen Wo Ping som tidigare hade påverkat actionscenerna i sitt hemland i filmer som Fist of Legend (1994). Han skulle vidare sätta sin prägel på filmer på Crouching Tiger, Hidden Dragon (2000) samt Matrix-uppföljarna, men hans still skulle också efterapas av en mängda andra filmskapare.

På senare år har stilmässiga tendenser avlöst varandra och till exempel har inblandningen av serietidningsestetik i förening med datorgenererade bilder blivit mer påfallande i visuellt sofistikerade filmer som Sin City och Watchmen (2009).

Filmruta från Watchmen

Bild: Watchmen (2009)

Medan Watchmen vill skapa viss komik i sitt distanserade förhållningsätt till superhjältar har annars just superhjältar setts till i otaliga filmrutor under 2000-talet. Superhjältar på film är ingen ny företeelse, redan 1941 gjordes filmen Adventures of Captain Marvel (1941), men med dagens filmteknologi har serietidningsvärldarna kunnat överföras på ett annat sätt till det rörliga mediet. Några av senaste årens filmer med mest inspelade pengar rör sig inom dessa domäner och det har handlat om bland annat Spider-Man, The Dark Night och X-Men inklusive flera uppföljare i samtliga fall.

Påverkan på andra genrer och teorier om actionfilmens ökade popularitet

Det går att vid tiden då genren tar form även att upptäcka tendenser till att proportionen av action eskalerar i uppföljare. Om Alien (1979) var något av renodlad science-fiction blev uppföljaren Aliens (1986) snarare en actionfilm i science-fiction miljö. Den dramatisering av en boxares öde som gestaltades i Rocky (1976) övergick till betydligt mer actionstyrt i uppföljarna Rocky III (1982) och Rocky IV (1985). Fler exempel skulle kunna nämnas.

I takt med att actionfilmen växer ut till en egen etablerad genre går det att tydligt skönja en allmän tendens i filmens utveckling, nämligen att actionsekvenser blir vanligare (våldsscener blir till på köpet ofta våldsammare). Action må vara en egen filmgenre, men dess särmärken märks alltså i andra genrers utveckling – i filmer från 2000-talet kan vi i regel förvänta oss mer ”action” när det gäller western, thriller, krigsfilm eller science fiction än vad som fallet några decennier tillbaka.

Teorier om varför actionfilmen uppstod och varför dess ingredienser upptagit mer plats i filmer saknas inte. Att filmskaparna kontinuerligt tänjer på gränserna för vad som är tillåtet i form av våld är en sak, att filmbolagen alltmer tvingas styra sina produktioner till den största målgruppen – tonåringar – i tider med dålig ekonomi är en annan. Men också faktorer utanför filmens värld som politiska i form av Vietnamkriget samt Ronald Reagens politik (actiongenren är i hög grad en amerikansk skapelse), har framförts som möjliga anledningar. Det är också tänkbart att ett annorlunda kulturklimat där bokläsning minskar och där en kommersialisering av kulturen med ökat fokus på underhållning fått betydelse. Psykologen Rush W. Dozier ger en förklaring som kretsar kring vår kulturs behov av spänning och upphetsning. Han menar att den actionfilm som stöpts i Hollywood har kommit att bli "the artistic equivalent of a roller coaster ride".

Ett annat samband med den ökade populariteten är förbättrade specialeffekter och teknologiska innovationer. Teknologins utveckling inom film har i hög grad gått hand i hand med actiongenrens stadiga uppgång. Det kan också tilläggas att medan actionfilmen bara ökat i popularitet har skräckfilmen – som länge hade en parallell popularitetstrend – i stället minskat.

Utan tvekan har actionfilmens popularitet ökat avsevärt och numera är den en av de genrer som oftast återkommer i filmproduktioner. Även om det inte kan anses som ett säkert belägg kan det ändå vara intressant att konstatera att filmer som fått etiketten ”Action” hos filmdatabasen IMDb.com är 4 procent för filmer under 1930-talet och nära 35 procent för filmer på 2010-talet (jämförelsen publicerades i mitten av 2015).

Actionkomedi

Med tanke på actionfilmens sammankoppling med våld kan humorn tyckas vara malplacerad i sammanhanget, men urformeln för denna genre är trots allt underhållning och då dialogen ofta är reducerad till one-liners och kortare replikskiften passar humoristiska inslag bra in. Lethal Weapon (1987) och Die Hard är exempel på filmer där inslagen av humor bryter igenom sporadiskt innan filmen återgår till den allvarliga konflikten. Även i en film som Terminator 2 – Domedagen (Terminator 2: Judgment Day, 1991) med det kanske mörkaste av alla teman, domedagen, hittar komiska repliker in.

Ingen av dessa tre filmer kan kallas actionkomedi, men då föreningen mellan action och komedi blir mer delad uppstår den subgenre som kallas actionkomedi. Några sådana filmer att nämna är 48 Timmar (48 Hrs., 1982), Snuten i Hollywood (Beverly Hills Cop, 1984) och Crocodile Dundee (1986).

Ett fjärde exempel som passer bra in i samma undergenre är Ett tufft jobb (The Hard Way, 1991). Det mindre allvarliga tilltalet gör att det finns utrymme att driva med den egna genren, vilket görs på ett finurligt sätt i Ett tufft jobb. Två år senare driver man på ett liknande sätt med den egna filmgenren i Den sista actionhjälten (Last Action Hero, 1993).

Sci-fiction och action

Filmruta från Flykten från New York

Bild: Flykten från New York (1989)

Science-fiction parat med action finns i många exempel. Aliens och Matrix har redan nämnts, tilläggas kan Flykten från New York (Escape from New York, 1981). Hela ön som utgör Manhattan har på grund av upptrappad kriminalitet gjorts om till en skyddad zon som liknar ett fängelse. Kanske sannolikheten i detta inte är hög, men bilderna av det delvis nedsläckta och den av naturens lagar forna storstadens härjade kärna är fantasieggande. Den spekulation om framtiden som föreligger är annars underordnad actionfilmens särmärken.

En film där action och science-fiction ingår i en mer ömsesidig symbios är RoboCop (1987). Precis som i Flykten från New York har kriminaliteten nått nya nivåer och medlet till uppstädning på gatorna är en robotpolis.

Bland många andra korsbefruktningar av genrerna kan nämnas Demolition Man (1993) och Minority Report (2002) med Wesley Snipes respektive Tom Cruise i huvudrollerna. På senare år har actionintensiteten oftast överskuggat framtidsspekulationerna, något som skedde med all tydlighet i Transformers (2007).

Skräck och action

Skräckfilmer och action paras allt oftare under 1970- och 1980-talen. Bland några av de tidigare exemplen där nervkittlande skräck och spektakulär action möts är Hajen (Jaws, 1975). Filmen blev minst sagt en succé och konceptet skulle varieras flera gånger, bland annat i Anaconda (1997) och Deep Blue Sea (1999).

En regissör som John Carpenter rör sig ofta gränsområdena mellan genrer. I Assault on Precinct 13 (1976) möter vi zombieliknande människor som utan ord och synbar riskbedömning attackerar en polisstation. I From Dusk Till Dawn (1996) med manus av Quentin Tarantino väcks otrevliga sidor hos en del av klienten på en bar till liv efter midnatt och det hela är film som sammanför många av genrens båda egenarter.

Katastroffilmen

Besläktad med Hajen, Anaconda och Deep Blue Sea är på visst sätt katastroffilmen. Här är det dock tal om mer storskaliga faror som allt från brinnande skyskrapor till meteornedslag på jorden.

Alla filmer inom denna subgenre kan dock inte kallas action. Det är skillnad på actionpåslaget beroende på om katastrofen verkligen inträffar eller inte. Svart söndag (Black Sunday, 1977) är en katastroffilm, men katastrofen avvärjs och det är mer thriller än action. Airport (1970) är en kvintessentiell katastroffilm i sitt upplägg, men här bjuds det på ännu mindre action: bomben som ska smälla detonerar aldrig. Även Armageddon (1998) kan i viss mån räknas hit.

Katastroffilmer med hög actionkaliber hittas däremot i tidiga exempel som Jordbävningen (Earthquake, 1974) and Skyskrapan brinner (The Towering Inferno, 1974). Katastroferna duggade tätt på 1970-talets biodukar för att sedan nästan upphöra i över ett decennium. På 1990-talet återuppstod dem i bland annat Twister (1996) och Dante’s Peak (1997) och har sedan dess frodats. En gemensam trend för katastroferna är att dem blivit än värre och specialeffekternas utveckling har möjliggjort filmer som 2012 (2009).

Förutom nämnda subgenrer finns ett flertal ytterligare som skulle kunna nämnas, exempelvis kampsportsfilmer där namnet är självförklarande och ”heist”-filmer för att ta den engelska termen där en stöt mot en bank eller kassaskåp är ett leder intrigen.

© Oskar Strandberg för Filmhistoria.se

Översikt genrerUtforskning av science fiction på film

Källor:
Action Speaks Louder: Violence, Spectacle, and the American Action Movie (2004), Eric Lichtenfeld
Action Movies: The Cinema of Striking Back (2012), Harvey O’Brien
Fear Itself: The Origin and Nature of the Powerful Emotion that Shapes Our Lives and Our World (1999), Rush W. Dozier
https://priceonomics.com/the-rise-of-the-action-movie

Tillbaka till toppen av sidan